naturväktare, röda väsen med samekläder; skyddsande
Finnish
luonnonvartija, pieni kummitus punaisessa saamepuvussa
Part of speech
substantiivi
Places
Nattavaara, Nattavaara, Pentäsjärvi
Example
Meän kieltä 1986: niin siihen jäävät haltiat. Niin sano entinen Sumppu Saara mulle. Bertil Reinhold Isaksson: Farbror rådde mig som liten, när jag var skraj för mörkret, att tala eller sjunga högt.
- silloon haltija löytää sinun tykö takasi ja sie tunnet turvan. (Då hittar rådaren tillbaks till dig och du känner dig trygg)
Alla vi lär ha en alldeles egen rådare/haltija. Det gäller att sköta relationen.
Other
3 dm lång, en gammal man i ansiktet, bar tofsmössa, var i samekläder, hade kall hand. Underjordiska små män, ca 1 m, fanns t ex i skogen. Röda kläder. Kan bo under ladugårdar och kan bli mycket arga om kon råkar urinera på deras köksbord. Renskötaren Sannan Jussa från Narken var född i en lavvo, sametält mitt i skogen under 1800-talet. Han var nästan ett med naturen. Han hade sett dem på midsommarnatten. Vackra ungdomar. Han pratade med dem och frågade om renar. De berättade var renarna fanns och frågade vart stigen bär. Jussa gav råd. Och fann dagen därpå renarna där som lovats. De är mycket snälla, vackra och trevliga, sa Jussa. Om man uppför sig väl med naturen. Naturens väktare. Man skall följa naturlagarna som väktarna bestämmer, t ex att aldrig sova på en stig, eller göra en eld. Inte göra sina behov där väktarna har sin bostad under t ex en gran. Ursprunget till Jenny Lindströms vykort av tomten. Haltia är originalet tomte. Min dotter hävdar som barn att äkta tomtar har ingen navel. Haltia motsvaras i svensk kultur av: Småfolk är små, ofta människoliknande väsen i sagor och folktro. Exempel är tomtar, dvärgar, di sma undar jordi (Astrid Lindgren), leprechauner, vättar, pysslingar och annat oknytt. Källa Wikipedia.
Source
B. Winsa: ordbok, Pekka Nikupeteri.
Writen down by Birger Winsa
Kans haltija. Birger Winsa: Jag är sannolikt den enda levande människa som träffat en same/människa som pratat med och sett en livs levande tomte. Den levande tomten utan navel som var Jenny Nyströms förebild finns i Tornedalen. Samerna levandegjorde via Nyström bilden av en tomte. Böndernas hustomtar är gråa men korta som äkta tomtar, som inte har navel, lärde mig min dotter. Lyft på skjortan om ni vill kolla på äkthet. 1985 intervjuade jag Sannan Jussa i Narken, Pajala som var född i en lavvo, kåta. Ni vet nog inte vad lavvo är. Det är ett tält, indianernas teepee. Han föddes i tältet mitt i skogen 1895. Han var från födseln nästan ett med naturen. Föga skillnad. Först i vuxen ålder började han bo stadigvarande i ett hus. Nomad till dess som bara kunde samiska och finska. 1985 berättade han för mig om sitt enda möte med äkta navellösa tomtar. En midsommarnatt väckte de honom i skogen när han sökte efter sina renar. Han sov vid en lägereld. Jussa/Johan var raijo, ansvarig för samebyns alla renar, Mestos sameby. Paret frågade vart stigen bär. Jussa berättade och frågade var hans renar är. De visste och berätta att de var vid en myr. De var ett par, en vacker ung kvinna och ung man (tonåringar) i röda kläder, ca 150 cm långa. Mycket trevliga, ödmjuka och snälla. I mitt språk meänkieli kallas de för haltia, liksom i samiska. De är även skogens och naturens väktare. De är snälla bara om du är snäll med naturen och följer dess regler. När Jussa såg mitt lite skeptiska leende blev han sur: - Tror du att jag som 90-åring som strax skall dö berättar sagor för dig. Jag berättar vad jag sett och hört. Du skall inte flina över mina erfarenheter! Jag ångrade djupt mitt skeptiska leende. Har ofta tänkt på vad naturmänniskan Jussa sett, erfarit med sina sinnen och hört. Jussa fann sina renar där tomtarna hade beskrivit! Sannan Jussa, Johan Elimä. Sanna kommer från mamman som hette Susanna Pingi. Sanna = Susanna. Enligt källa i Narken.
Source
Meänkielen sanakirja. Lars Lampinen.
Writen down by Birger Winsa
I grannskapet av Stalo bodde en same, som hade många barn, vilka Stalo fångade på det sättet, att han gillrade slakar, under vilka han hade en fettbit till agn.
När samen sålunda förlorat flera barn, blir han omsider betänkt på utväg att hämnas.
För detta ändamål doppar han sig i en källa, och låter sina ludna skinnkläder tillfrysa och stelna till is omkring sig.
Därpå går han till Stalos gillrade slaka och lägger sig därunder, låtsande vara död.
När Stalo kommer för att vittja, och finner samen under gillret, utbryter han: "Ha! Förstod jag icke att fettbiten skulle narra den gamle även!"
Tager så den i hans tanke stenfrusna samen under armen och bär honom till sin kåta, där han lägger honom på ett bräde att upptina.
Emellertid går han ut med sina bägge söner för att göra ett tråg, vari köttet skulle läggas när han sönderlemmade samen, vilken under tiden noga lyssnar till jättens samtal med sina barn, och förser sig med en av Stalos yxor.
En stund därefter skickar Stalo den yngre sonen after en käckel (mindre skarv-yxa) varmed han ville urhålka tråget.
När gossen inträder och kastar ögonen på samen, ropar han i dörren: "Pappa, pappa! De små ögonen välva i huvudet på honom!"
Varpå Stalo svarar: "Åh! De har visst länge sedan stelnat."
När gossen, som samen dödat med yxan, icke återkommer, sänder Stalo den äldre sonen, vilken samen, som nu ställt sig vid dörren, hugger till döds vid inträdet, härmar därpå gossen röst, och säger sig ej hitta käckeln.
Stalo går då själv att söka den, men får sin bane vid det han träder huvudet inom dörren.
Därefter spolierar samen honom, tar hans kläder på sig, sätter jättens stora kittel på elden och kokar det sönderlemmmade köttet av Stalo och barnen.
Mot aftonen, då köttet var kokat, kommer Ruotakis (Stalos hustru) hem.
Samen låtsar vara hennes man, sitter med ryggen vänd åt Ruotakis, äter något renkött, men bjuder henne att äta av det han upptagit ur kitteln och lagt på ett träfat.
Ruotakis äter, men säger: "Det smakar som mitt eget kött", vartill samen, härmande Stalos röst, svarar: "Jag skar mig i fingret då jag. sönderlemmade samen, och som det blödde tämligen, så är väl smaken därav."
Men när Ruotakis märker att bland köttet finns ett finger som av en gammal skada var okänd, vill hon gripa till sina glasögon för att bättre undersöka förhållandet.
Men då hon uppstiger för att ta dem från gömstället, störtar samen henne huvudstupa i den på elden kvarvarande kitteln, med sitt heta köttspad, varigenom även hon fick sin bane, och sålunda utrotades hela detta Stalos hus.
Från Linder (1849), s. 213-214 (se bilder). Renskrivet med moderniserad stavning från originalet med svenskt alfabet.
Other
Harriet Pekkaris berättelse: · En trefaldig anfader till mig, som var bl a min ff mf ff fm far, hette Joseph Olofsson Juuso och var tillsammans med Simon Henriksson Simu de två första bebyggarna i byn Kangos på 1600-talets mitt. Denna min förfader Juuso besegrade den Stalo, som huserade i Kangos, när han kom dit.
· En ättling av släkten Kangoinen, hemmansägaren Albin Mäkitalo i Kangos (1891-1964), har upptecknat en sägen om Simon och Juuso och deras förhållande till Stalo. När Simon kom till Kangos upptäckte han, att det i Lumivaara öster om Lainio älv bodde en Stalo och hans hustru. Albin Mäkitalo kallar Stalo för DALO, för så heter han på meänkieli. Så här lyder denna sägen:
· "Innan de första bofasta nybyggarna kom till Kangos, beboddes trakten av lappar och ett jättefolk som kallades ’dalo’. Dessa dalor var ett riktigt rövarpack. Sin utkomst fick de genom att stjäla lapparnas renar. Med anledning härav var det en ständig strid och fiendskap mellan lappar och dalor.
· Bland lapparna fanns det skickliga nojder eller trollkarlar. Dessa hade med sin trolldom och andra konster utrotat dalorna så att det bara fanns några kvar, då den första nybyggaren kom till Kangos. Han var finne och hette Simu. Han slog upp sina bopålar vid en vik av älven. De få dalor, som ännu var kvar, bodde i en grotta i Lumivaara (snöberget) som ligger i obygden öster om Lainioälven. Från Lumivaara gjorde dalorna sina rövarfärder ut till bygden.
· När nu Simu hade fått pörtet färdigt, gick han en dag ut för att söka efter naturliga ängar och i övrigt inspekterade trakten. Under tiden skulle hustrun koka laxsoppa. Just som hon hade fått soppan färdig steg en storväxt man in i stugan. Han hade långt ovårdat skägg. Han begärde att få smaka av soppan. Hustrun tordes inte neka, men sade. Det här är en nygrundad gård, så att det finns varken slev eller skopa så du får dricka ur gryten. Dalon drack allt ur grytan. När dalon hade gått kom Simu hem. Han var hungrig och frågade om hustrun hade kokat soppa. Ja men dalon drack upp allt, svarade hustrun. Varför gav du soppan åt dalon, sade Simu. Jag vågade inte neka ty han var så stor att han knappt kunde rymmas i vår stuga, svarade hustrun. Nog skall jag lära honom, tänkte Simu,
· Följande dag gick Simu ut för att lägga snaror för vildrenar. Hustrun kokade nu fågelsoppa. När hon fått soppan färdig kom dalon åter. Även nu drack han upp soppan för henne. När dalon hade fått soppan i sig skulle han gå, men just som han steg ut ur stugan kom Simu hem. Han hade ännu några rensnaror kvar under armen. Simu såg genast i vilket ärende jätten var ty han hade kvar rester av fådelsoppan [sic!] i skägget. Har du åter ätit upp soppan för mig, sade Simu i det han tog upp en rensnara och kastade den omkring dalons hals och började draga honom ned utför backen till älven. Men just som han skulle draga dalon i älven brast snaran och dalon slapp lös. Han grep genast Simu och skulle kasta honom i älven, men Simu bad att han skulle spara hans liv. Hur kan du begära det när du nyss skulle ta mitt liv, frågade dalon. Jag hade ju skäl, det när du två gånger har ätit upp soppan för mig och jag var förtretad över detta, svarade Simu. Om jag skonar ditt liv så är det på det villkoret att du går i förbund med mig mot lapparna, vilka har utrotat hela min släkt. Vi ska tillsammans döda lapparnas renar och du skall uppsöka lapparnas stora gud Juno, föreslog dalon.
· Simu ingick förbundet med honom. Från den stunden stulo de lapparnas renar och höllo goda måltider av det feta renköttet. När lapparna upptäckte detta förtrollade och förbannade de Simus gård så att så länge gården var på samma ställe skulle lyckan vika därifrån, och gården skulle aldrig gå i arv från far till son. Simu sökte efter lapparnas avgud, vilken han slutligen fann vid stranden av Torneälv. Simu slog sönder guden och brände bitarna. Härav blev lapparna alltmera förtretade trollade så att en björn dödade all Simus boskap.
· Ungefär vid den tiden kom den andra nybyggaren till Kangos. Även han var från Finland. Han hette Juuso. Han bosatte sig ca 1 kilometer längre ner från Simus gård.
· När Juuso hade fått stugan färdig gick även han ut för att inspektera trakten och söka efter ängar. Hustrun skulle koka laxsoppa. Dalon kunde inte låta bli att passa på tillfället för att få en portion soppa, och just som hon hade fått soppan färdig infann sig dalon och begärda att få smaka på soppan. Hustrun tordes inte neka men svarade att det fanns varken slev eller skopa. Dalon böjde sig då ned över grytan och drack upp allt varefter han gick sin väg.
· Efter en stund kom Juuso hem. Han var hungrig och ville ha soppa. Då berättade hustrun att dalon druckit upp allt. Jag tror inte den där dalo-hunden får göra med mig som med Simu. Inte börjar jag röva av lapparna tillsammans med dem, tänkte Juuso. Han var en slug man. Han funderade över hur han skulle bli av med dalon som var i förbund med Simu, ty denna dalo var den värsta av dem alla. Slutligen tyckte Juuso att han funnit metoden. Av två stockar gjorde han en skruvanordning framför eldstaden. Sedan gick han ut för att jaga. Hustrun kokade köttsoppa. När dalon såg att Juuso gick bort infann han sig åter när soppan var färdig. När han böjde sig över grytan så hängde det långa skägget ner mellan stockarna. Dalon fick nu sitta där tills Juuso kom hem. När Juuso kom tog han en stor klubba. Slog ihjäl dalon och grävde ner honom. Några dalor fanns ännu kvar i Lumivaaras grotta."stf, taruhahmo ,jättiläinen, noituudella nostatettava oikeean ihmisen vastustaja, joskus myös ihmissyöjä. Saamen staalo.
Source
Yliperän kielen sanakirja, Oiva Arvola, Lars Lampinen, Unbyn Boden, Harriet Pekkari.
Writen down by Birger Winsa
I den fornfinska kulturen var det utbrett att man kallade dagarna mellan Thomasdagen och juldagen för pesäpäivät (bodagarna). Man tänkte sig att solen gick in i sitt ”bo” för tre dagar för att på juldagsmorgonen åter börja sin färd mot våren. Dessa tre dagar hade en magisk innebörd och det sades bland annat att: ”Så som bodagarna är ska midsommarens glädjedagar vara”. Det sägs även att man inte fick karda ull, hugga träd eller ens tälja. Sådant kunde bringa olycka för kreaturen eller sådden det kommande året. Birger Winsa
Birger Winsa: Hemma sade Winsan Emma att aurinko mennee peshään kolme päivää ennen jouluaattoa. Solen går till ugnen tre dagar före julafton. Jag förstod pesä som ugn. Men hon var född i Finland. Ingen annan källa. Minns det mycket väl när hon sa det. Jag var kanske 10-15 år.
Järämä-Satter: Paulaharju, S. (1922). Lapin muisteluksia. Helsinki: Kirja. Boken belyser många dialektala ord från bägge sidorna av övre Tornedalen och Muonioälvdal, exempelvis Kolari, Muonio, Kittilä, Karesuanto, Naimakka och Enontekiö..
Writen down by Birger Winsa
En av Tornedalens största nåjder. Flög till himlen på sin sista resa. Fotavtrycket kvar på en klippa i Piilijärvis strand
Other
2010-07-02 den 06:53 (B.Historier)
Efter sedan kristendomen kom till bygden kunde inte människan lämna sin hedniska tro utan vidare. Man litade på sina trollkarlar eller nåjder vid alla sorters sjukdomar hos människan och djuren. Samuli Paulaharju skriver i sin bok Ödebygdens folk, om dessa nåjder:
”De kunde sätta igång sjukdomar likaväl som han kunde stoppa dessa, han kunde mana fram varg, björn och ormar lika väl som han kunde tygla dessa. Han hade hela bygdens nyckel i sin hand med vilken han kunde styra allt, och han var mycket respekterat.
De hade sina egna leder där de for fram. De kunde fara genom luften i virvel vindar, vilka då sades vara” nåjdan puska ”. Enligt gammal folktro, om man såg en virvelvind som kom emot så skulle man sätta stål emellan sig och virvelvinden , då skulle den ta en omväg och inte skada dig.”
Men Piili Einari den stora nåjden i Piilijärvi hade sitt eget sätt att färdas. När de andra byborna redan på lördag for tillkyrkan i Jukkasjärvi på Anders mässan sa Piili Einari, nog är jag där när ni är framme. Först på morgonen Anders mäss dagen for han . han manade fram en varg från skogen och seglade på denna . Och i en stor snövirvel kom gubben sittande på en snöspade, framför församlingen. Och han for därifrån i en snövirvel så att man från snövirveln bara såg vargens brinnande ögon och gubbens tofsmössa.
I en snövirvel kunde Piilijärvi nåjden fara fram med en varg. Men i en luftvirvel kunde han kunde han sända iväg en stor martall till Lainio nåjdens notvarp, när de var oense om fiskevattnet. Och inte kunde Lainio nåjden göra någonting när han såg en stor martall komma på midsommardagens morgon, susande genom luften och skruvande i en cirkel och plumsa i Hotakanhauta, förstörande den bästa notvarpet.
Flygande for Piili Einari på den sista färden när tiden var inne. Han låg till kojs, ibland i flera dygn och då fick ingen röra vid honom, en gång lade han sig och manade sin gumma att inte röra vid honom, men gumman råkade röra vid honom med kvasten varvid gubben for upp och rusade till sjöstranden och från strand stenen for han upp i luften som en virvelvind for Piili Einari över sjön. Sedan dess sågs han inte till något mer. Endast på stranden syns ett fotavtryck på stenen. I Kukasjärvi finns vid en udde en sten som kallas Hukankivi som enligt sägen skulle vara den sten som nåjden hoppade ifrån, man ser ännu idag fotavtrycket. I Tervaskursu har man efteråt hittat människoben.
Han var lite av lappmarkens superhjälte, och dyker upp, ibland med sitt namn, och ibland bara som "Piilijärven noita" i närmast oräkneliga uppteckningar. Här en uppeckning ur Samuli Paulaharjus uppteckningar på SKS i Helsingfors (löpnummer 22853-22856):
Noitia Lainiossa, Piilijärvessä, ja Kangosessa ja Lovikassa
Väkeviä noitia oli ennen Lainiossa, Piilijärvessä ja Kangosessa.
Piilijärven noita ja Kangoasen noita olivvat keskustelhet. Piilijärven noita sanoi:
”Mie vien kellolehmän sinun tarhastasi.” Lainion noita sanoi: ”Et vie.” Pikkusen aikaa kun ovat puhunet siinä, näkevät kun kellolehmä nousi ilmahaan, kello vain kilisi, kun meni.
Taas Piilijärven noita sanoi, että hän panee semmoisen merkityksen Sangin hauthaan – se on julma kalapaikka – ettei saa siitä kukhaan kaloja. Tuli hirmunen tuuliaispää, meni iso aihki näverin kierrossa justhin siihen valtakalapaikhaan. Ei saateta siitä enää kalaa pyytää. -- Tuuliaispäässä on rietas.
+ + +
Lovikassa ja Kangosessa oli noijat. Vaimonen noita oli Kangosessa. Nousi yöllä ylös ja katosi. Mies kysyi kun tuli vaimo takaisin, missä oli ollut. Vastasi vaimo:
”Lensin Kirakanniemellä mukkasen.”
Vilussaan oli kun tuli. Oli käyny toisen nojan luona Lovikassa Kirakanniemellä.
+ + +
Piilijärven noita ajoi kerran Jukkasjärven kirkkoon: lumilapiossa istui ja hukka oli eessä. Lappalaiset, kun näit hukan tulevan sanoit: ”Nyt se tappaa meiltä porot.”
Ei ollutkaan hukkaa, ei paskaakaan siinä ollut, se oli rietas vain, jolla ajoi. Kyllä riettaalla voimaa on tehä mitäki.
+ + +
Piilijärven noita makasi lovessa. Sanoi vaimollen, että ei saa koskea häneen, kun hän on makaamassa lovessa. Mutta vaimo ei totellut vaan löi luualla. Silloin noita ryösys oven päälle ja lensi siitä ulos, potkasi kivheen rannassa ja kivessä on vieläkin noijan varphaan jäljet. Kivi lähti kulkumhan noijan perässä pitkin settä. Noita meni Tervasvaaran kursuun ja siellä se on viläkin.
Silmällään makasi noita, kun oli lovessa. Siinä hän teki noituutta, kun makasi. Ei kaikki noijat olleet lovinoitia, mutta Piilijärven noita makasi lovessa, se oli etevin noita. Ei toiset olleet lovessa.
Kertoi Johan Henrik Lasu, mökin äijä, 82 v.
Vittangi, Pohjois-Ruotsi 15. 7. 32.
Muist. Kirj. Jenny Paulaharju.
Jag får detta till något i stil med:
Nåjder i Lainio, Piilijärvi, Kangos och Lovikka
Mäktiga nåjder fanns förut i Lainio, Piilijärvi, och i Kangos.
Piilijärvinåjden och Kangosnåjden hade diskuterat. Piilijärvinåjden sa: ”Jag tar skällan från ditt hägn.” Lainionåjden sa: ”Inte tar du den!” En kort tid efter att de hade talat med varandra såg man hur skällkon steg upp i luften. Skällan pinglade när den gick.
Piilijärvinåjden sa vidare, att han skulle sätta ett sådant där märke i Sangisgraven – det är ett ställe med enormt mycket fisk – så att det inte skulle gå att få någon fisk där. Det kom en väldig virvelvind och gick som en navareborr går i en storfura just på det bästa fiskestället. Och inte kan man fånga fisk där mer. Virvelvinden var den onde.
+ + +
Det fanns nåjder i Lovikka och i Kangos. I Kangos fanns en kvinnlig nåjd. Hon gick upp på natten och försvann. När kvinnan kom tillbaka frågade mannen var hon hade varit. Då svarade kvinnan: ”Jag flög en sväng till Kirakanniemi.”
Hon frös när hon kom. Hon hade varit i den andra nåjdens hus på Kirakanniemi i Lovikka.
+ + +
Piilijärvinåjden hade en gång varit till Jukkasjärvi kyrka. Han satt i en snöspade och hade en varg som dragare. När samerna såg vargen komma sa de: ”Nu dödar han renarna för oss.”
Inte var det en varg, och inte var det någon skitsak heller, det var den onde själv som körde. Nog har den onde makt att göra vad han vill.
+ + +
Piilijärvinåjden låg i trans (?) Han sa till sin hustru att hon inte skulle röra honom när han låg i trans. Men hustrun lydde inte, utan slog honom med kvasten. Då rusade nåjden på dörren och flög ut därifrån och sparkade till stenen på stranden och än idag kan man se spår av nåjdens tår på stenen. Stenen och nåjden flöt iväg med strömmen. Nåjden kom till Tervasvaaras ravin, och där är han fortfarande.
Nåjden låg på mage när han var i trans, det var när han låg så som han trollade. Inte alla nåjder var trans-nåjder, men Piilijärvinåjden låg i trans. Han var den främste av nåjderna. De andra låg inte i trans.
Berättare: Johan Henrik Lasu, torpargubbe, 82 år.
Vittangi, Norra Sverige 15. 7. 32.
Skrivet ur minnet. Jenny Paulaharju.
Source
Muntliga berättelser i Skaulo och norra Gällivare. Inspelade under 1950-talet. Tore Aspebo, Skaulo, https://toreaspebo.wordpress.com/?s=nietsakan.
Writen down by Birger Winsa