Kompelusvaara, tuuti tuuti tullaa, äiti se tuutii lastansa? tuuti luulla tupakkarulla mistäs tiesit tänne tulla? Täälä sinua tarvithaan tupakkapiipussa poltethaan? ei saa tulla Kunarin juoni, eiku Partajounin laana (samer), ei saa tulla Huhan kissa eikä Lehon halli? Täräntöhön kinkerilla Mustan kansa? piu, pau paukkaa, jänis mettässä laukkaa, poronkello kaulassa ympäri kangasta laukkaa (sång)
Kulltuurieroja on pitkin rajaväylää jokka on rakentanheet kulttuurimuuria, jokka ei ole rasismia. Rasismi on kun uskot ette joku porukka on jeneettisesti kehnompi. Ruottin tornionlaaksolaiset on sammaa "heimoa" kun suomalaiset. Arabialaiset vihhaavat juutalaisia. Se on kulttuurirasismi, koska arabian kieli ja sen heimot kuuluvat samhaan semiittisheen kieliryhmään kun juutalaiset. Mutta kulttuurirasimi voi ilman muuta muuttua rasimiks, kuten anttisemitismi Euruupassa ja musliimi maissa. Kulttuurirasismi on sama kun mitä kuttuthaan rajarasismiks. Katto rasifeerinki ja vonnu.
Kans haltija. Birger Winsa: Jag är sannolikt den enda levande människa som träffat en same/människa som pratat med och sett en livs levande tomte. Den levande tomten utan navel som var Jenny Nyströms förebild finns i Tornedalen. Samerna levandegjorde via Nyström bilden av en tomte. Böndernas hustomtar är gråa men korta som äkta tomtar, som inte har navel, lärde mig min dotter. Lyft på skjortan om ni vill kolla på äkthet. 1985 intervjuade jag Sannan Jussa i Narken, Pajala som var född i en lavvo, kåta. Ni vet nog inte vad lavvo är. Det är ett tält, indianernas teepee. Han föddes i tältet mitt i skogen 1895. Han var från födseln nästan ett med naturen. Föga skillnad. Först i vuxen ålder började han bo stadigvarande i ett hus. Nomad till dess som bara kunde samiska och finska. 1985 berättade han för mig om sitt enda möte med äkta navellösa tomtar. En midsommarnatt väckte de honom i skogen när han sökte efter sina renar. Han sov vid en lägereld. Jussa/Johan var raijo, ansvarig för samebyns alla renar, Mestos sameby. Paret frågade vart stigen bär. Jussa berättade och frågade var hans renar är. De visste och berätta att de var vid en myr. De var ett par, en vacker ung kvinna och ung man (tonåringar) i röda kläder, ca 150 cm långa. Mycket trevliga, ödmjuka och snälla. I mitt språk meänkieli kallas de för haltia, liksom i samiska. De är även skogens och naturens väktare. De är snälla bara om du är snäll med naturen och följer dess regler. När Jussa såg mitt lite skeptiska leende blev han sur: - Tror du att jag som 90-åring som strax skall dö berättar sagor för dig. Jag berättar vad jag sett och hört. Du skall inte flina över mina erfarenheter! Jag ångrade djupt mitt skeptiska leende. Har ofta tänkt på vad naturmänniskan Jussa sett, erfarit med sina sinnen och hört. Jussa fann sina renar där tomtarna hade beskrivit!
Source
Meänkielen sanakirja. Lars Lampinen.
Writen down by Birger Winsa