Alla naturnamn i Kainulasjärvi finns på denna digitala karta. https://ma-paikannimet.maps.arcgis.com/apps/webappviewer/index.html?id=8db37b4b36c6492cb9778128ceb77989&fbclid=IwAR3dXw-eH7tvIp4cdpMQJTkTyUW929WK-0YIU_geTwHjsfjhu1sFjpsa9pw
Kulttuuri taustaa sanasta
Enligt den folkliga traditionen var den förste bosättaren en kvinna från Kainus (Överkalix, Landsjärv eller trakterna därikring), som bosatte sig vid stranden Salmijärvi. Markitta, hette hon. En same lär också ha tidigt bosatt sig på den högsta höjden vid Salmijärvi, Paloraukka. Han påstås ha gömt undan en silverskatt som möjligen misstänks ligga under byns största tall, bredvid hans bosättninng. Tallen står där fortfarande, ca 3 meter i omkrets, men silverskatten är ej återfunnen. Sannolikt en aaarearkku. Kainulasjärvi är kainulaisen järvi. Det finns massor av inspelningar av bybornas meänkieli. Ända från 1960-talet till 1987. Birger Winsa har intervjuat under 1980-talet ett tiotal bybor. Kaks pitkää nauhotusta John A Winsa ja Albin Oja: https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-nationella-minoritetssprak/meankieli/berattelser-fran-tornedalen. Byn kallades ibland för Lilla Paris av kompelusvaarabor. Och folket kallades för tonttulaiset för att de använde den milda svordomen tontta. Voi tontta kyllä. Hjalmar Gramner berättar att byn hade 14 hus ca 1900 när han var 20 år gammal. Han var född 1879.
Alkuperä
J Josefsson, Markitta, om den första kvinnan..
Pannu muistiin B. Winsa
Stor sten, klippa nedanför Mestoskoski där ett lik hittades. En drunknad person hittades vid klippan som var bomfäste under flottningen. Betyder Liksten.
Saivarkoski är det äldsta namnet på forsen i Jokkiinsuu. Men pga dess strida ström under vårfloden döpte Lukkarin Kalle forsen till Karhuukoski. Kalle var far till Oskar Karlsson, seppä. För mig helt obekant namn. Detta enligt Harald Lampa.
Sommarbegravningsplats, sydväst om Kainulasjärvi. En sandkulle där man begravde när man inte kunde föra liket till kyrkogården och kunde begrava i vigd jord. Man grävde upp kistan när man kunde färdas med häst eller båt till Tärendö kyrkogård. Sommarbegravningsplatser anses vara kusliga platser, enligt mängder med uppgifter i Nattavaara. Osaliga andar var precis dem som inte fått ro. Vila i frid säger man fortfarande så att själen får ro.
Alkuperä
B.Winsa och älgjägare i Kainulasjärvi, 1985.
Pannu muistiin B. Winsa
Vid Isokivi lämnades korna när man förde dem till skogen i Jokivaara. Även barnen hjälpte till och förde korna till Isokivi innan de själva gick till skolan. Korna kom sedan självmant till byn och vandrade längs vägarna som hade staket och grindar. Traditionen upphörde ca 1964-65.
På Haltionsaari fanns en offersten som samer smorde för att få bättre fångst. Mellan Haltionsaari och Pyhäkielinen finns en gräns som kvinnfolk ej fick passera. Guden skulle ej gilla detta. Kvinnan hade ett annat värde his guden. Fanns en offersten i Haltionsaari.Fick vara ifred ända tills Souto Olli kom med en ny religion och slog sönder guden i Haltiosaari. Följande morgon fanns det en ny gud på samma plats. Olli slog sönder den och kasta den i sjöns djupaste del och sa: Pysy sielä, met emmä tartte kahta jumalaa. Då försvann den gamla guden.
Kans Pärkämäkosket
Finns en andra Pärkämäkoski i Lainio älv, enlgit Vesa Hiltunen, Junosuando. Tycks inte vara vare sig finska, samiska eller svenska. Inget motsvarande på den finska sidan om gränsen.