Nuortikon Mari bodde med sin piga Lotta i Nuortikon. Dessa två kvinnor skapade massor med berättelser om denna lilla ort i Gällivare kommun.
Kulttuuri taustaa sanasta
Nuortikon är en by med två invånare. Nära Nattavaara. Nuortikon hade under en tid en egen järnvägsstation. Se mer i https://sv.wikipedia.org/wiki/Nuortikon
Se även Nuortikon Mari, en omtalad kvinna.
Sopulivuosi. 1970-luvun sopulivuosi hukkas kalastuksen. Hauvila oli ilkeäitä sopulia vattassa ja ei menny istua mihinkhään mettässä, joka mäthäästä kuuli äreä kilkuminen monesta päin. Sopulia joka paikka täynä murisemassa kun vihaset hiiret. Olettakos kuulheet sanontaa ette ennen sottaa kulkee sopulivuosi. Minun kranni Karkean Albiini väitti sitä. Syntyny 1900. Ja siis olis sitte 1913 ja 1938 olisit olheet sopulivuosia. Tietääkö kukhaan. Kansan tietoja. Näen ette joku muuki iänpuolela on kuullu tämän soasta
Ortnamn i Kiruna. Från nordsamiskans ohkkeras, ohkkiras jaure, menar Elias Viippoka. Juhkka är att supa, festa på samiska. Därav Jukkasjärvi. Juhkkajauri är Suparsjön, enligt källan Isak Herman Fjällborg och folketymologin. https://kaino.kotus.fi/av/kuuntele/6a_jukkasjarvi.mp3
Lähde
Elias Viippola, Isak Herman Fjällborg född 1895..
Tallennin Birger Winsa
I Silmikiskonmaa finns en stor sten och från den stenen ropade Piilijärvi Einar: Ha färdig en båt i Soutuniemi när jag kommer till viken. Viken ligger drygt 5 km bortom Silmikiskonmaas stora sten. Einar gick och folk hade hört honom och kom med båten. De vågade ej sätta emot stornåjden. Einar kom till udden och sa: Jag har aldrig gjort ont mot någon människa, och får ej heller göra det. Jag visar ej mina krafter. Men Einar kunde inte motstå och sa på kvällen till en tjej: Du hittar mig vart jag går. Sök mig! Var ej rädd! Du kommer! Flickan var inte rädd och sa: En sån gubbe skall jag inte följa, men jag är inte rädd. Flickan tvingades att gå och söka. Gick till Soutuniemi, Ylipääs hus, gick in. Såg ej Einar, som varit inne och sagt att någon skall komma och söka honom och sa dessutom: Hän mennee lumhuun. Han går i dvala. Flickan gick upp på vinden och träffa Einar som sa: Jag bara visade, jag är inte farlig.
Lån Njarka. Udden är inte Narkåns utlopp, utan en udde som fanns mitt i selet men som försvunnit. Rolf Augustsson: Det fanns en mer utmärkande udde, tyvärr så är den borta sen drygt hundra år efter att narkens egna "vildhussar" hade försökt sabotera för flottningsföreningen. De unga männen fick inte jobb i flottningen , grävde en kanal i den smala delen för att avleda vatten från forsen i "vanha väylän reikä", det blev tvärtom. En uuen väylän reikä och mycket bättre för flottningen. Uusisaari heter ön och kvar finns en sandamella på östra sidan. Just norr om "magasinet". Forsen var nog ganska häftig vid högvatten. Hela kyläsuanto blev nog lugnare. Dem grävde en midsommarnatt , tuntturitulva, fjällfloden gjorde det mesta arbetet. Sandig jordmån blev ett lätt offer för vattnet,sen har det blivit större för varje år. Nu har det avstannat. Elof Nordmark: Farmor sa sig minnas någonting om detta Kaisa Marja alttså, Karkean Flora som var född 1867 berätta om detta men hon sa att dom grävde bara en ura vattnet gjorde resten under några år.
Enontekiö, Sieppijärvi, (ylheinen), Vittanki, Lohijärvi, (ylheinen), Svappavaara, Parakka?, karhu... alkaa purehan siltä jalkaa (ketulta), se kettu sann että kuusen juurta purekki. Sillon ku karhu purree kuusen juurta se sannoo kettu että voi henei jalkaa puret?se jos pääsee purehan se painethan käärmhem purema ja
Jellivaara (saga) ketto sannoo ku on karhuun hampahaissa: itätuuli, itätuuli! katto, karhu ei kersinu ku erjais (ärjäsi) ette lensituuli, Parakka, pohjanen, länsi, itä ja etelä ja sitte on luet eli luotheentuuli, ja louna, muita ei, (sydost och nordost finns ej), Rautas
Kulttuuri taustaa sanasta
Rautas, vindriktningen berättar vart renen har gått, samen vill under sommaren ha vinden i ryggen (ylituuli), aldrig motvind (alatuuli), viktigt var föda och snö finns från dessa förutsättningar,
Kainulasjärvi: s oli pitkäsenilmala sanonu että jo taas jauhaa ylitalonfaari kryyniä.
Kulttuuri taustaa sanasta
Västfi, pitkänen s 'åskväder' (Paunonen 1987:219). Ordet har sannolikt spridits med kristendomen. Bibeln 1776 används fortfarande av laestadianer:
Matt. 28: ".. istui sen päälle.
3. Ja hän oli nähdä niinkuin pitkäisen tuli ja hänen vaatteensa olivat valkiat niinkuin lumi."
Ja Matt. 24:"27. Sillä niinkuin pitkäisen tuli leimahtaa idästä ja näkyy hamaan länteen, niin on myös Ihmisen Pojan tulemus." Birger Winsa: I Kainulasjärvi sa min mamma att man skulle stänga fönster och dörrar när det mullrar. Dragvinden kunde dra blixtar in i huset. Hon sa även att man inte skulle sitta nära ett eluttag. Kulblixten följer elkabel och far ut via eluttaget. En i Järvi dog på det sättet. Min mor såg som barn en kulblixt riva ner elkabeln i Mäkihemmet. Ingen dog. Henrik Micael Kuhmunen: Min mor sa alltid till oss att släcka elden i kåtan när det var åska. Det var farligt..
Lähde
B. Winsa: ordbok, Tuovinen, Artimo, Aimo Palovaara..
Tallennin Birger Winsa
Kaihnuunranta är en vik norr om Mestoslinkka. På den östra sidan, söder om Vuopio.
Albin Oja 1900-1984 i intervju: "Det finns ett bra fiskeställe som kallas för Kaihnuunranta som ligger i Wuopions mynning. Den har fått sitt namn efter en person från Kalix (Kainus) som bodde här i en fiskekoja. Sedan finns det ett ställe som kallas Pärkämä nedströms Wuopion, var det fanns en ö. Där bodde fiskaren Pärkämän Pekka."
Lähde
B.Winsa och älgjägare i Kainulasjärvi, 1985.
Tallennin B. Winsa
Kittilä, Kittilä, minkä verran ol lunta vappuna vaola, sev verran ol lunta erkkinä katola. Kittilä, peippo alkaa vappuna karhule laulaa, hään oj jo suomet saaret käyny, siekö se aina makkaat ja sylkee: hiilyit, hiilyit, thyi, (ja karhu lähtee pesästä)
Kompelusvaara: No ketull ei ollu muuta turvaa muuta ku alkaa valehtelhen, kettu sannoo että itätuuli, itätuuli! Katto karhu ei kersinuk ku erjais ette lensituuli, ja ei het ole sen jälkheen valehtelheet toistansa
Som fanns förr i trakten, före samerna. Samuli Paulaharju skriver om dessa i boken Ödebygdsfolk. Kan vara källan även för Rulle Olausson. Erik Kuoksu:
Dessa vinturit eller vintturilaiset berättade man en del om i Jukkasjärvi förr i tiden, och man såg dem som en historisk realitet. Min morfar Oscar Salomonsson (1914-2000) i Jukkasjärvi nämnde dem ibland i förbifarten som ett folk som hade funnits förr i tiden. Vissa tycks ha menat att de var ett eget folk, andra att de var föregångare till skogssamerna, eller rent av de skogssamer som försvann från Jukkasjärvi på 1700-talet, men jag fick inte någon känsla av att man alls var intresserad av deras etnicitet.
Vissa gamla jukkasjärvibor kallade istället denna vagt definierade grupp människor jaurikhaat. Jag vill minnas att jag läste om både vinturit och jaurikhaat i Paulaharjus uppteckningar från Jukkasjärvi på SKS för 20 år sedan, och det kan hända att jag kopierade just de anteckningarna, men jag hinner inte gå igenom dem nu.
Ungefär mitt i Jukkasjärvi kyrkoby, vid de gårdar som tidigare tillhörde släkten Stiernström ligger en sänka som heter Vinturin kuoppa, som jag har en vag känsla är kopplad till någon vintturilainen eller någon med namnet Vinturi. Kanske någon annan har bättre koll på det?
Namnet Vinter eller Vintturi användes av en stor, eller i alla fall spridd, samisk släkt i Jukkasjärvi socken under 16- och 1700-talen. Många med namnet hette Anders, Lars och Henrik vilket gör att jag tror att de tillhörde samma släkt, men det går inte att knyta ihop alla dessa faktiska Vinturit med varandra:
En Henrik Larsson Vinter fanns i Siggevaara redan 1655 och var länsman och nämndeman. Han omnämns i domboken för Jukkasjärvi 1725 och var då "om 90 åhr" gammal. En Margareta Larsdotter Vinter, kanske en syster till Henrik, begravdes under golvet i Jukkasjärvi kyrka 1729, 90 år gammal. Henriks son Henrik Henriksson Vinter i Siggevaara dog 1740 och dennes son, eller möjligen bror, Lars Henriksson Vinter höll till i Sevävuoma, Siggevaara på 1720- och 1730-talet.
En Lars Andersson Vinter i Talma begravdes under golvet i Jukkasjärvi kyrka 1724 efter att ha levat "Christl. in hoc mundo 120 åhr".
En Anders Andersson Vinter (1715-1797 20/3) i Rautusvuoma var måg till Anund Anudsson Mangi och var landshövdingens vägvisare då malmförekomsten i Kierunavaara undersöktes 1736. Den Ella Andersdotter Vinter dom dog 1800 26/2 var kanske hans syster.
Efter ca. år 1800 är det mycket tunnsått med dessa dokumenterade vintturilaiset i Jukkasjärvitrakten. Kanske dog släkten helt enkelt ut ungefär då, men levde kvar som ett vagt minne om människor som levde en gång i tiden.
Emma Kiviniemi: I Jukkasjärvi fanns vintturikuoppa mitt i byn... ungefär vart folketshus ligger idag... 20 meter djup och 30 meter i diameter... enligt sägner i byn sas de vara ett högrest folk som bodde i skogarna runt byn... Det ska också varit också dom som gillade fällor längst Lainioälven för nybyggarna som kom uppströms med båtarna.. ville dom kanske ha ödemarken för sig själva..? Källa: Paulaharju?
Stig Dahlström: Det sades att vintturilaiset inte byggde sina boplatser på marken som andra, utan mellan lagren — i övergångarna där myren blir fastmark, där skogen plötsligt glesnar, där sjöns is talar först med sprickor innan den bär. De var inga herrar över landet, och ingen begärde deras lov. De rörde sig stilla, stannade aldrig länge, men visste alltid var elden kunde hållas levande utan att lämna spår.
Vid Vinturin kuoppa brukade barnen leka ännu på 1940-talet, men gamlingarna såg ibland med bekymrad blick ditåt, särskilt när marken låg bar och vinden kom från fjällsidan. "Där," sa någon tyst, "hörde de till." Ingen förklarade vem de var, för alla visste.
Det fanns heller ingen karta som pekade ut deras stigar. De gick där räven gick, där vinden svepte undan snön. Där kunde man än idag se märkliga stenar resta som i förbifarten, eller ett träd böjt utan storm. Någon måste ha gått där ofta, länge. Men när skogsrätterna ritades upp, och socknarna började mätas i jordebok och inte i berättelse, då var de redan borta. De hade inte skrivit sig in, men inte heller låtit sig skrivas ut.
Att de inte längre nämns i mantalslängderna efter 1800 gjorde ingen förvånad. "De behövde inte våra papper," sa Oscar en gång, "och våra papper behövde inte dem." Kanske var det så de ville ha det.
Men det hände ibland att någon i förbigående kallade ett särskilt lavklätt stenblock för "Henriks vila", eller en bäck i myren för "Anders stråk". Ingen kunde längre säga vem som döpt dem så — men namnen satt kvar, som frusna andetag i ortnamnen. De kunde inte avregistreras.
Och kanske är det så att berättelserna om jaurikhaat — de som går tyst — aldrig var till för att förklara vad de var, utan varför de inte längre fanns kvar. Kanske var det inte de som försvann, utan vi som steg undan.
Lähde
Rulle Olausson, Erik Kuoksu, Emma Kiviniemi, Stig Dahlström. Birger Winsa.
Tallennin B. Winsa: ordbok
I Tervalahti tog man isär tjärflottarna och transporterade tjärtunnorna landvägen till Linkanlahti där man
byggde ihop tjärflottarna igen. Tunnrännan finns kvar vid utedasset i Mestoslinkka.
Kulttuuri taustaa sanasta
Koordinater: 7451023 833107. Lär finnas en urgammal boplats: L1992:7029 Boplats RAÄnummer:
Tärendö 162. Källa: Roland Jatko.
Lähde
B.Winsa och älgjägare i Kainulasjärvi, 1985, Roland Jatko med studiegrupp i Narken..
Tallennin B. Winsa
Unelma Mäki: Hellän päälä sulatethiin tina kauhassa ja ämpärhiin tyhjenethiin kauha. Jos tuli rosoa, se taisi olla sairautta tulevana vuona, joku taisi tietää rahhaaki, en vain muista, mikä...
Lähde
Bror Wennström 1942, Väylänvartisten sanakirja.
Tallennin Birger Winsa
Parakka Parakka: Kettu tahtoo harakalta kolmasta poikaa, mutta harakka ei ennää pölkää. Millä se sie hakkaat (puun), eihän sulla ole kirvestä ei veitteä. Kuka sinun neuvoi? Varis! Kompelusvaara: Vaikka sitä neuvothaan.
Undertecknad har en del förfäder begravda på denna plats. ”Akamellan vainajat, haltijat.” - S.P
Lähde
Paulaharju, S. (1922). Lapin muisteluksia. Helsinki: Kirja. Boken belyser många dialektala ord från bägge sidorna av övre Tornedalen och Muonioälvdal, exempelvis Kolari, Muonio, Kittilä, Karesuanto, Naimakka och Enontekiö..
Tallennin Järämä-Satter
Sjön Entiöjärvi kallades länge ”En-tiä-järvi” pga. en felhörning av en utsänd kartograf. Ligger vid Sevujärvi nordost om Jukkasjärvi.
Lähde
Ranta-Rönnlund, S. (1971). Nådevalpar: berättelser om nomader och nybyggare i norr. Stockholm: Askild & Kärnekull. Samt: Ranta-Rönnlund, S. (1978). Sist i rajden: berättelsen om ett uppbrott. Stockholm: Askild & Kärnekull..
Tallennin Järämä-Satter
Harkun versta/Harald Ojas verkstad drevs med remmar och hjul och hade sina rötter i början av 1900-talet innan elmotorerna blev allmänna. Harald själv bodde i en omgjord buss och var byns största uppfinnare. I bussen fanns förstås el och vatten. Han tillverkade en av Sveriges första snöscootrar. Tyvärr hade han inte tillgång till lättmetall så scootern vägde åtskilligt. Järnband. Det medförde att den gick under snön på jorden som världshistoriens första snöubåt. Han tillverkade en traktor, kallad Eulalia, som fungerade bra. Många potatisland plöjdes med Eulalia. Gul i färgen. Men en skogstraktor med grip och hydraulik blev aldrig färdigt. Det projektet var för honom övermäktigt i en simpel verkstad utan avancerad utrustning. En av Kainulasjärvis mest originella personer. På senare år flyttade han in i en självbyggd stuga. Harald var bror till mäkibon Arnold Oja och kusin med Birger Winsa. Harald var väl medveten om sin sociala position i byagemenskapen. Den var inte helt positiv. Harald levde ogift hela sitt liv.
Jockfallet/ Jokilinkka som ”levererar”. Hit flyttade savolaxaren Joakim på 1600-talet och släkten är omnämd för att ha lyckats rädda byn under den stora ofredens tid på 1700-talet genom att lura en mindre rysk trupp att det var en bastu som det lockande rykte från, och att de därför skulle sätta sig en båt för en färd nedför, när de i själva verket for in i döden i den otämja fors, som ryker och ryter alltjämt.. Åtminstone enligt legenden. Många är vi som är Av Joakims släkt. Hasse Alatalo: Och just när båten med ryssarna for nerför forsnacken sade Joakim: ”Hyvin meniko mela vilahti!” /”Det gick bra för styråran blänkte till” . (Inget rim när man översätter) Sanonta/säget , är också det enligt legenden men jag misstänker att det finns många livsfarliga forsar med liknade historier