Som fanns förr i trakten, före samerna. Samuli Paulaharju skriver om dessa i boken Ödebygdsfolk. Kan vara källan även för Rulle Olausson. Erik Kuoksu:
Dessa vinturit eller vintturilaiset berättade man en del om i Jukkasjärvi förr i tiden, och man såg dem som en historisk realitet. Min morfar Oscar Salomonsson (1914-2000) i Jukkasjärvi nämnde dem ibland i förbifarten som ett folk som hade funnits förr i tiden. Vissa tycks ha menat att de var ett eget folk, andra att de var föregångare till skogssamerna, eller rent av de skogssamer som försvann från Jukkasjärvi på 1700-talet, men jag fick inte någon känsla av att man alls var intresserad av deras etnicitet.
Vissa gamla jukkasjärvibor kallade istället denna vagt definierade grupp människor jaurikhaat. Jag vill minnas att jag läste om både vinturit och jaurikhaat i Paulaharjus uppteckningar från Jukkasjärvi på SKS för 20 år sedan, och det kan hända att jag kopierade just de anteckningarna, men jag hinner inte gå igenom dem nu.
Ungefär mitt i Jukkasjärvi kyrkoby, vid de gårdar som tidigare tillhörde släkten Stiernström ligger en sänka som heter Vinturin kuoppa, som jag har en vag känsla är kopplad till någon vintturilainen eller någon med namnet Vinturi. Kanske någon annan har bättre koll på det?
Namnet Vinter eller Vintturi användes av en stor, eller i alla fall spridd, samisk släkt i Jukkasjärvi socken under 16- och 1700-talen. Många med namnet hette Anders, Lars och Henrik vilket gör att jag tror att de tillhörde samma släkt, men det går inte att knyta ihop alla dessa faktiska Vinturit med varandra:
En Henrik Larsson Vinter fanns i Siggevaara redan 1655 och var länsman och nämndeman. Han omnämns i domboken för Jukkasjärvi 1725 och var då "om 90 åhr" gammal. En Margareta Larsdotter Vinter, kanske en syster till Henrik, begravdes under golvet i Jukkasjärvi kyrka 1729, 90 år gammal. Henriks son Henrik Henriksson Vinter i Siggevaara dog 1740 och dennes son, eller möjligen bror, Lars Henriksson Vinter höll till i Sevävuoma, Siggevaara på 1720- och 1730-talet.
En Lars Andersson Vinter i Talma begravdes under golvet i Jukkasjärvi kyrka 1724 efter att ha levat "Christl. in hoc mundo 120 åhr".
En Anders Andersson Vinter (1715-1797 20/3) i Rautusvuoma var måg till Anund Anudsson Mangi och var landshövdingens vägvisare då malmförekomsten i Kierunavaara undersöktes 1736. Den Ella Andersdotter Vinter dom dog 1800 26/2 var kanske hans syster.
Efter ca. år 1800 är det mycket tunnsått med dessa dokumenterade vintturilaiset i Jukkasjärvitrakten. Kanske dog släkten helt enkelt ut ungefär då, men levde kvar som ett vagt minne om människor som levde en gång i tiden.
Emma Kiviniemi: I Jukkasjärvi fanns vintturikuoppa mitt i byn... ungefär vart folketshus ligger idag... 20 meter djup och 30 meter i diameter... enligt sägner i byn sas de vara ett högrest folk som bodde i skogarna runt byn... Det ska också varit också dom som gillade fällor längst Lainioälven för nybyggarna som kom uppströms med båtarna.. ville dom kanske ha ödemarken för sig själva..? Källa: Paulaharju?
Stig Dahlström: Det sades att vintturilaiset inte byggde sina boplatser på marken som andra, utan mellan lagren — i övergångarna där myren blir fastmark, där skogen plötsligt glesnar, där sjöns is talar först med sprickor innan den bär. De var inga herrar över landet, och ingen begärde deras lov. De rörde sig stilla, stannade aldrig länge, men visste alltid var elden kunde hållas levande utan att lämna spår.
Vid Vinturin kuoppa brukade barnen leka ännu på 1940-talet, men gamlingarna såg ibland med bekymrad blick ditåt, särskilt när marken låg bar och vinden kom från fjällsidan. "Där," sa någon tyst, "hörde de till." Ingen förklarade vem de var, för alla visste.
Det fanns heller ingen karta som pekade ut deras stigar. De gick där räven gick, där vinden svepte undan snön. Där kunde man än idag se märkliga stenar resta som i förbifarten, eller ett träd böjt utan storm. Någon måste ha gått där ofta, länge. Men när skogsrätterna ritades upp, och socknarna började mätas i jordebok och inte i berättelse, då var de redan borta. De hade inte skrivit sig in, men inte heller låtit sig skrivas ut.
Att de inte längre nämns i mantalslängderna efter 1800 gjorde ingen förvånad. "De behövde inte våra papper," sa Oscar en gång, "och våra papper behövde inte dem." Kanske var det så de ville ha det.
Men det hände ibland att någon i förbigående kallade ett särskilt lavklätt stenblock för "Henriks vila", eller en bäck i myren för "Anders stråk". Ingen kunde längre säga vem som döpt dem så — men namnen satt kvar, som frusna andetag i ortnamnen. De kunde inte avregistreras.
Och kanske är det så att berättelserna om jaurikhaat — de som går tyst — aldrig var till för att förklara vad de var, utan varför de inte längre fanns kvar. Kanske var det inte de som försvann, utan vi som steg undan.
Alkuperä
Rulle Olausson, Erik Kuoksu, Emma Kiviniemi, Stig Dahlström. Birger Winsa.
Pannu muistiin B. Winsa: ordbok
Parakka, jos limppuja (linnunrata) on nin niinä päivinä on lumisatheita, ...se lännem pää räkkää maalis- ja huhtikuule asti, joululta se kääntyy pitkim mailmhaan (pohjois-etelä suunta), Kittilä, Kittilä, Turtola, Kompelusvaara, Täräntö, Kompelusvaara, Parakka, sielä se oo hyytynyl limphun. Nek käskethän kielunalimput
Alkuperä
Pannu muistiin I. Tuovinen, Tiesmaa, Airila, Tiesmaa, Isoniemi
Kittilä, niim pienet juuri kun lintukotolassa (ihmiset), Kittilä, Svappavaara, lintukotula on etelassa miss oon lintuin koti, ja siell on pappi joka vihki nep parhin ja laskee menehan
Kompelusvaara Kompelusvaara, Jos alussa ja lopussa tai koko aika on kirkasta se tullee paistekkesä
Alkuperä
Kittilä, Kompelusvaara, jos net (pesäpäivät jouluna) on kokohnaan sumuset nin se tullee huono satheinen kesä jos alussa ja lopussa on kirkasta tai koko aika, se tullee paistekkesä.
Pannu muistiin I. Tuovinen, Liljeblad
Kemi, Parakka, semmosess on pahat nenät ku tuuliaspuska , Svappavaara, pahasta ilmasta tullee se tauti, tuulispuskastaki, niiss or riethaita paljo, semmoset vinkovat, pyörivat, ja niista saapi tauvin jos tulevak kohitullee, Parakka, puvampuskaksi niitä kuttuthan niitä kesälä (kulkevia). Se ku mikä ase vain on käessä ja ku sen oikasee sitä puskaa vasten
Vesisaari, rauma: aalto joka lyöpi rantaan, kolome aina isoa raumaa, noin sata meetteriä väliä; ja iso aalto aavala kulkuu, se se ollenki onkin, sankariaalto; siikanes se on rannala ja pienempi""""""" Petsamo, siikannek kun tuli niin se pelasti [= nosti vedessä olevan miehen rannalle], Rovaniemi, siikane, Inari, Kittilä, siikanen täytti venhen, Vesisaari, siikanne, siikanen, Kemi
Kainulasjärvi mäksi seishoo ja itte meni laole, sitte sytytti sem laon palamhan, ku lato alko palamhaa se käärhmeitä alko tulemhaa siihen valkehan kovastip paljon heän luolasta jostaki sieltä ympäriltä, se alko kuulumhaa tiukukäärme, sillon se sano sille miehele joka oli sielä ulvompana että sie joka pääset menes sie pois mutt mie em pääse. ja se vei tiukukäärmes sen miehenki valkehan meni ittekki. mutta se tuli rauha käärhmeistä siihen niityle.
Kulttuuri taustaa sanasta
Om en myr där det fanns så mkt ormar att man inte kunde bärga hö, en främlig kom och frågade om det hörde en orm som sjöng med ett pipande läte. nej, men mannen ville bränna höladan på myren för att bli av med ormarna. tiukukäärme tar hämnd på ormbo och bränner den på brännares uppdrag