Kuolajärvi: Kuukkeli ennustaa saalista (jahissa). Kittilä: Kuukkeli on onnen lintu.
Kuukkeli = lapinnärhi, kuusanka - vanhojen uskomusten mukaisesti poromies suojelee kuukkelia, onnen lintua - kuukkeli on myös sielun lintu, johon kuolleen poromiehen henki siirtyy. Lähe: https://www.tunturisusi.com/lappi/
Övrigt
Vertaa kuukhainen Latin Perisoreus infaustus. Seppo Leinonen:
Kuukkelia sanottiin onnenlinnuksi kun ilmestyi metsässä. Yleensä tulevat nuotiolle ruuantoivossa.
Källa
Artimo, Liljeblad, Paloheimo, Väylänvartisten sanakirja, https://www.tunturisusi.com/lappi/.
Nedtecknat av Birger Winsa
Två samer bodde i Moskojärvi på varsin sida av sjön. Blev avundsjuka av fisket i sjön. Den ena mördades. Huvudskelettet hittades i Pikkusaari. Mördaren flydde till Heikkamaanvuoma, Karkumasaari. Nivan maija blev kvar och Moskojärvi som by uppkom. Alla var samer ända till vägen kom.
Kainulasjärvi: jos se arkku on raskas eikä noutajat kehtaa marsia, istuvat aivan, matkakirfheelä lyöty arkum pääle (sanottu): kevittäkkää, kevitäkkää, marsikaa, marsikaa.
Enontekiö, Ylitornio, Kätkäsuanto, Sieppijärvi, Lohijärvi, Vittanki, Kompelusvaara, hevòsvaaksiainen se on hyönne seki, Lohijärvi, Kätkäsuanto, kun se ennem puoltapäivää pistää nin se on paha, Enontekiö, (ylheinen), Sieppijärvi, Enontekiö, onnea se tietää ku vaaksiainen pistää? pittää äimälä tämä pisto poistaa, piirtää matkien kolmek kertaa vastapäivään sen ympäri, sitten sylkästä sen kesken ja sanoa: otap poist myrkkysti!, (kans hörhöläinen)
Övrigt
vertaa räkkä, etana
Källa
Nedtecknat av I. Tuovinen, Liljeblad, Paloheimo, Artimo
Två samer bodde i Moskojärvi på varsin sida av sjön. Blev avundsjuka av fisket i sjön. Den ena mördades. Huvudskelettet hittades i Pikkusaari. Mördaren flydde till Heikkamaanvuoma, Karkumasaari. Nivan maija blev kvar och Moskojärvi som by uppkom. Alla var samer ända till vägen kom.
Källa
J. Johansson, Moskojärvi. Bd 1435 1891.
Nedtecknat av Birger Winsa
I grannskapet av Stalo bodde en same, som hade många barn, vilka Stalo fångade på det sättet, att han gillrade slakar, under vilka han hade en fettbit till agn.
När samen sålunda förlorat flera barn, blir han omsider betänkt på utväg att hämnas.
För detta ändamål doppar han sig i en källa, och låter sina ludna skinnkläder tillfrysa och stelna till is omkring sig.
Därpå går han till Stalos gillrade slaka och lägger sig därunder, låtsande vara död.
När Stalo kommer för att vittja, och finner samen under gillret, utbryter han: "Ha! Förstod jag icke att fettbiten skulle narra den gamle även!"
Tager så den i hans tanke stenfrusna samen under armen och bär honom till sin kåta, där han lägger honom på ett bräde att upptina.
Emellertid går han ut med sina bägge söner för att göra ett tråg, vari köttet skulle läggas när han sönderlemmade samen, vilken under tiden noga lyssnar till jättens samtal med sina barn, och förser sig med en av Stalos yxor.
En stund därefter skickar Stalo den yngre sonen after en käckel (mindre skarv-yxa) varmed han ville urhålka tråget.
När gossen inträder och kastar ögonen på samen, ropar han i dörren: "Pappa, pappa! De små ögonen välva i huvudet på honom!"
Varpå Stalo svarar: "Åh! De har visst länge sedan stelnat."
När gossen, som samen dödat med yxan, icke återkommer, sänder Stalo den äldre sonen, vilken samen, som nu ställt sig vid dörren, hugger till döds vid inträdet, härmar därpå gossen röst, och säger sig ej hitta käckeln.
Stalo går då själv att söka den, men får sin bane vid det han träder huvudet inom dörren.
Därefter spolierar samen honom, tar hans kläder på sig, sätter jättens stora kittel på elden och kokar det sönderlemmmade köttet av Stalo och barnen.
Mot aftonen, då köttet var kokat, kommer Ruotakis (Stalos hustru) hem.
Samen låtsar vara hennes man, sitter med ryggen vänd åt Ruotakis, äter något renkött, men bjuder henne att äta av det han upptagit ur kitteln och lagt på ett träfat.
Ruotakis äter, men säger: "Det smakar som mitt eget kött", vartill samen, härmande Stalos röst, svarar: "Jag skar mig i fingret då jag. sönderlemmade samen, och som det blödde tämligen, så är väl smaken därav."
Men när Ruotakis märker att bland köttet finns ett finger som av en gammal skada var okänd, vill hon gripa till sina glasögon för att bättre undersöka förhållandet.
Men då hon uppstiger för att ta dem från gömstället, störtar samen henne huvudstupa i den på elden kvarvarande kitteln, med sitt heta köttspad, varigenom även hon fick sin bane, och sålunda utrotades hela detta Stalos hus.
Från Linder (1849), s. 213-214 (se bilder). Renskrivet med moderniserad stavning från originalet med svenskt alfabet.
Övrigt
Harriet Pekkaris berättelse: · En trefaldig anfader till mig, som var bl a min ff mf ff fm far, hette Joseph Olofsson Juuso och var tillsammans med Simon Henriksson Simu de två första bebyggarna i byn Kangos på 1600-talets mitt. Denna min förfader Juuso besegrade den Stalo, som huserade i Kangos, när han kom dit.
· En ättling av släkten Kangoinen, hemmansägaren Albin Mäkitalo i Kangos (1891-1964), har upptecknat en sägen om Simon och Juuso och deras förhållande till Stalo. När Simon kom till Kangos upptäckte han, att det i Lumivaara öster om Lainio älv bodde en Stalo och hans hustru. Albin Mäkitalo kallar Stalo för DALO, för så heter han på meänkieli. Så här lyder denna sägen:
· "Innan de första bofasta nybyggarna kom till Kangos, beboddes trakten av lappar och ett jättefolk som kallades ’dalo’. Dessa dalor var ett riktigt rövarpack. Sin utkomst fick de genom att stjäla lapparnas renar. Med anledning härav var det en ständig strid och fiendskap mellan lappar och dalor.
· Bland lapparna fanns det skickliga nojder eller trollkarlar. Dessa hade med sin trolldom och andra konster utrotat dalorna så att det bara fanns några kvar, då den första nybyggaren kom till Kangos. Han var finne och hette Simu. Han slog upp sina bopålar vid en vik av älven. De få dalor, som ännu var kvar, bodde i en grotta i Lumivaara (snöberget) som ligger i obygden öster om Lainioälven. Från Lumivaara gjorde dalorna sina rövarfärder ut till bygden.
· När nu Simu hade fått pörtet färdigt, gick han en dag ut för att söka efter naturliga ängar och i övrigt inspekterade trakten. Under tiden skulle hustrun koka laxsoppa. Just som hon hade fått soppan färdig steg en storväxt man in i stugan. Han hade långt ovårdat skägg. Han begärde att få smaka av soppan. Hustrun tordes inte neka, men sade. Det här är en nygrundad gård, så att det finns varken slev eller skopa så du får dricka ur gryten. Dalon drack allt ur grytan. När dalon hade gått kom Simu hem. Han var hungrig och frågade om hustrun hade kokat soppa. Ja men dalon drack upp allt, svarade hustrun. Varför gav du soppan åt dalon, sade Simu. Jag vågade inte neka ty han var så stor att han knappt kunde rymmas i vår stuga, svarade hustrun. Nog skall jag lära honom, tänkte Simu,
· Följande dag gick Simu ut för att lägga snaror för vildrenar. Hustrun kokade nu fågelsoppa. När hon fått soppan färdig kom dalon åter. Även nu drack han upp soppan för henne. När dalon hade fått soppan i sig skulle han gå, men just som han steg ut ur stugan kom Simu hem. Han hade ännu några rensnaror kvar under armen. Simu såg genast i vilket ärende jätten var ty han hade kvar rester av fådelsoppan [sic!] i skägget. Har du åter ätit upp soppan för mig, sade Simu i det han tog upp en rensnara och kastade den omkring dalons hals och började draga honom ned utför backen till älven. Men just som han skulle draga dalon i älven brast snaran och dalon slapp lös. Han grep genast Simu och skulle kasta honom i älven, men Simu bad att han skulle spara hans liv. Hur kan du begära det när du nyss skulle ta mitt liv, frågade dalon. Jag hade ju skäl, det när du två gånger har ätit upp soppan för mig och jag var förtretad över detta, svarade Simu. Om jag skonar ditt liv så är det på det villkoret att du går i förbund med mig mot lapparna, vilka har utrotat hela min släkt. Vi ska tillsammans döda lapparnas renar och du skall uppsöka lapparnas stora gud Juno, föreslog dalon.
· Simu ingick förbundet med honom. Från den stunden stulo de lapparnas renar och höllo goda måltider av det feta renköttet. När lapparna upptäckte detta förtrollade och förbannade de Simus gård så att så länge gården var på samma ställe skulle lyckan vika därifrån, och gården skulle aldrig gå i arv från far till son. Simu sökte efter lapparnas avgud, vilken han slutligen fann vid stranden av Torneälv. Simu slog sönder guden och brände bitarna. Härav blev lapparna alltmera förtretade trollade så att en björn dödade all Simus boskap.
· Ungefär vid den tiden kom den andra nybyggaren till Kangos. Även han var från Finland. Han hette Juuso. Han bosatte sig ca 1 kilometer längre ner från Simus gård.
· När Juuso hade fått stugan färdig gick även han ut för att inspektera trakten och söka efter ängar. Hustrun skulle koka laxsoppa. Dalon kunde inte låta bli att passa på tillfället för att få en portion soppa, och just som hon hade fått soppan färdig infann sig dalon och begärda att få smaka på soppan. Hustrun tordes inte neka men svarade att det fanns varken slev eller skopa. Dalon böjde sig då ned över grytan och drack upp allt varefter han gick sin väg.
· Efter en stund kom Juuso hem. Han var hungrig och ville ha soppa. Då berättade hustrun att dalon druckit upp allt. Jag tror inte den där dalo-hunden får göra med mig som med Simu. Inte börjar jag röva av lapparna tillsammans med dem, tänkte Juuso. Han var en slug man. Han funderade över hur han skulle bli av med dalon som var i förbund med Simu, ty denna dalo var den värsta av dem alla. Slutligen tyckte Juuso att han funnit metoden. Av två stockar gjorde han en skruvanordning framför eldstaden. Sedan gick han ut för att jaga. Hustrun kokade köttsoppa. När dalon såg att Juuso gick bort infann han sig åter när soppan var färdig. När han böjde sig över grytan så hängde det långa skägget ner mellan stockarna. Dalon fick nu sitta där tills Juuso kom hem. När Juuso kom tog han en stor klubba. Slog ihjäl dalon och grävde ner honom. Några dalor fanns ännu kvar i Lumivaaras grotta."stf, taruhahmo ,jättiläinen, noituudella nostatettava oikeean ihmisen vastustaja, joskus myös ihmissyöjä. Saamen staalo.
Källa
Yliperän kielen sanakirja, Oiva Arvola, Lars Lampinen, Unbyn Boden, Harriet Pekkari.
Nedtecknat av Birger Winsa
Meän kieltä 1986: Eskelin päivä oon pari viikkoa ennen juhanesta Ja senkaltanen kylmä kevä tiesi 1034 Meän kieltä 1986: kyllä juat juhaneksena, kyllä marsit marjana, jos et 949
Källa
Nedtecknat av I. Tuovinen, Isoniemi, Paloheimo, Nikupeteri, Syrjänen, Rapola, Artimo