Bergfors, Georg, 1921–22: ”Huutonimiä” och öknamn bland finnar och lappar i Norrbotten. I: Arkiv för norrländsk hembygdsforskning..
Nedtecknat av Järämä-Satter
Kittilä, Kittilä, Raisinvuono, Jyykeä, Rovaniemi, Rovaniemi, Rovaniemi, Kemi, Jukkasjärvi, Kätkäsuanto, (ylheinen), Arpela, (ylheinen), Alatornio, Kätkäsuanto, Kompelusvaara: Kesällä se on kolme kuuta. Kainulasjärvi: Aina se hopummiten on tulluk kesä mitä vahvempi lumi kesä oli järvenranta niin sielä tuli aina ensiksi kesä niin se sielä oli piiritansia. Matarenki
Övrigt
Finska dialektarkivet, östfinskt ord? IB Uuusitalo: Isävaina pruukasi sanoa, ettei keriny väylältä soutaa ranthaan ja juosta pirthiin ottamahaan toisia välihousuja poijes ennen ko meän (Lapin) kesä vilahti ohi. Ämmi taas veti viilatröijyn päälle heltheellä. Pohjosen kesä oon kolkko, mutta onneksi soon lyhy. Kiruna: Kesä on pari viikkoa kehnompaa hiihtokeliä. Lapinkesä on lyhyt, mutta vähä luminen. Lapin kesä oon kylmä mutta onneksi soon lyhy.
Källa
I. Tuovinen, Syrjänen, Artimo, Hämäläinen, Paloheimo, Rapola, Liljeblad, B. Wins.
Nedtecknat av Birger Winsa
Gråtstenen, Vilostenen, Farvälstenen, namn på viloplats på gångvägen mellan Kainulasjärvi och Narken
Finska
Jättökivi, Merkkikivi
Ordklass
egennamn
Platser
Kainulasjärvi, Vanhaavaara. Vägen från byn till Narken längs Vanhaavaara. Amerikavägen
Exempel
Tärendö församling, Kainulasjärvi byamarker, på nordsidan av Vanhaavaara
Övrigt
På denna plats togs sista farväl av byns amerikaresenärer. Ca 30 gick denna stig mot Narken och USA som slutmål. Många hamnade i Calumet, Michigan och i Minnesota. Många av dem återvände aldrig och hörde aldrig av sig. En från Oja-släktet (Mäkis) försvann tidigt. Men ca 6 kom tillbaka. Detta var den enda vägen ut från byn, en liten stig. Margareta Gramner: Itkumakivi, gråtstenen, kallades den också. Den som skulle resa, har det berättats, gick runt i gårdarna och tog farväl. Sen följde släkt och vänner med en bit på vägen, till Gråtstenen, där man skildes åt.
En sång fick vi också höra:
Minä lähen ”ammeriikhaan” tule sinä kanssa …
Resten har jag glömt. Det var något om att i Amerika är gatorna av guld
Källa
B.Winsa och älgjägare i Kainulasjärvi, 1985.
Nedtecknat av B. Winsa
Tyvärr finns det få äkta filmer av bönemöten/rukoukset som man hade i byarna ännu under 1970-talet. Här ett par minuter från 1 januari 1972 i Kainulasjärvi. Man gick varje söndag från hus till hus. De flesta var kristna eller laestadianskt kristna. Jag tror att flera gick på bönemöten för att det var socialt och trevligt umgänge. Inte djupt troende alla gånger. En säker träffpunkt. Predikanten var nästan alltid en man från byn. Det fanns flera lokala lekmannapredikanter. Helt oavlönade förstås. Är man i Herrens tjänst kan man inte begära betalt. Mestos Hermanni ofta, Herman Lampa. Hans son Lasse Kevnell blev präst i bl a Övertorneå. Herman hade även sångröst. Var därför lukkari, försångare. Sonen Lasse ärvde pappans sångröst. Man skall sjunga med vidöppna spjäll hade Lasse hört av sin pappa. Kaikki pellit pitävät olla auki. Man lånade bänkar som vandrade runt i byn. Hemma hann man med 1-2 ggr/år. Ibland sjöng man med kvävd strupsång. Man böjde nacken, titta mot bordet och sjöng med vad vi anser vara helt felaktig ton. Kvinnan mitt på bild Göta Gramner sjöng med en traditionell tonart under min mors begravning. Jag trodde hon hade fått en stroke och kunde inte längre sjunga. Hon hade annars bra sångröst. Kaffe med massor av dopp efteråt. Paakelsit (kolme-hokkanen i slang) och längti var självklara på bordet. Smörbakelser och vetelängd. Alla bekanta för mig. Alla kvinnor har övergått från huckle till hatt. En har t om en helvit pälshatt. Man skall skyla sitt huvud inför Gud. Kvinnorna kom på att det går ju lika bra med hatt. Det är inte formen, utan innehållet som är det viktiga. 10 år senare kastade man även hatten. Man sjunger, talar och predikar förstås på finska.. 8 mm smalfilm av sämre kvalité. För amatörer fanns inget bättre. Film av Nils Gramner, Adolfin Nisse. I hans hemgård. https://www.youtube.com/watch?v=BdqVlYXqOT8
Källa
Meänkielen sanakirja, Lars Lampinen.
Nedtecknat av Birger Winsa
Som fanns förr i trakten, före samerna. Samuli Paulaharju skriver om dessa i boken Ödebygdsfolk. Kan vara källan även för Rulle Olausson. Erik Kuoksu:
Dessa vinturit eller vintturilaiset berättade man en del om i Jukkasjärvi förr i tiden, och man såg dem som en historisk realitet. Min morfar Oscar Salomonsson (1914-2000) i Jukkasjärvi nämnde dem ibland i förbifarten som ett folk som hade funnits förr i tiden. Vissa tycks ha menat att de var ett eget folk, andra att de var föregångare till skogssamerna, eller rent av de skogssamer som försvann från Jukkasjärvi på 1700-talet, men jag fick inte någon känsla av att man alls var intresserad av deras etnicitet.
Vissa gamla jukkasjärvibor kallade istället denna vagt definierade grupp människor jaurikhaat. Jag vill minnas att jag läste om både vinturit och jaurikhaat i Paulaharjus uppteckningar från Jukkasjärvi på SKS för 20 år sedan, och det kan hända att jag kopierade just de anteckningarna, men jag hinner inte gå igenom dem nu.
Ungefär mitt i Jukkasjärvi kyrkoby, vid de gårdar som tidigare tillhörde släkten Stiernström ligger en sänka som heter Vinturin kuoppa, som jag har en vag känsla är kopplad till någon vintturilainen eller någon med namnet Vinturi. Kanske någon annan har bättre koll på det?
Namnet Vinter eller Vintturi användes av en stor, eller i alla fall spridd, samisk släkt i Jukkasjärvi socken under 16- och 1700-talen. Många med namnet hette Anders, Lars och Henrik vilket gör att jag tror att de tillhörde samma släkt, men det går inte att knyta ihop alla dessa faktiska Vinturit med varandra:
En Henrik Larsson Vinter fanns i Siggevaara redan 1655 och var länsman och nämndeman. Han omnämns i domboken för Jukkasjärvi 1725 och var då "om 90 åhr" gammal. En Margareta Larsdotter Vinter, kanske en syster till Henrik, begravdes under golvet i Jukkasjärvi kyrka 1729, 90 år gammal. Henriks son Henrik Henriksson Vinter i Siggevaara dog 1740 och dennes son, eller möjligen bror, Lars Henriksson Vinter höll till i Sevävuoma, Siggevaara på 1720- och 1730-talet.
En Lars Andersson Vinter i Talma begravdes under golvet i Jukkasjärvi kyrka 1724 efter att ha levat "Christl. in hoc mundo 120 åhr".
En Anders Andersson Vinter (1715-1797 20/3) i Rautusvuoma var måg till Anund Anudsson Mangi och var landshövdingens vägvisare då malmförekomsten i Kierunavaara undersöktes 1736. Den Ella Andersdotter Vinter dom dog 1800 26/2 var kanske hans syster.
Efter ca. år 1800 är det mycket tunnsått med dessa dokumenterade vintturilaiset i Jukkasjärvitrakten. Kanske dog släkten helt enkelt ut ungefär då, men levde kvar som ett vagt minne om människor som levde en gång i tiden.
Emma Kiviniemi: I Jukkasjärvi fanns vintturikuoppa mitt i byn... ungefär vart folketshus ligger idag... 20 meter djup och 30 meter i diameter... enligt sägner i byn sas de vara ett högrest folk som bodde i skogarna runt byn... Det ska också varit också dom som gillade fällor längst Lainioälven för nybyggarna som kom uppströms med båtarna.. ville dom kanske ha ödemarken för sig själva..? Källa: Paulaharju?
Stig Dahlström: Det sades att vintturilaiset inte byggde sina boplatser på marken som andra, utan mellan lagren — i övergångarna där myren blir fastmark, där skogen plötsligt glesnar, där sjöns is talar först med sprickor innan den bär. De var inga herrar över landet, och ingen begärde deras lov. De rörde sig stilla, stannade aldrig länge, men visste alltid var elden kunde hållas levande utan att lämna spår.
Vid Vinturin kuoppa brukade barnen leka ännu på 1940-talet, men gamlingarna såg ibland med bekymrad blick ditåt, särskilt när marken låg bar och vinden kom från fjällsidan. "Där," sa någon tyst, "hörde de till." Ingen förklarade vem de var, för alla visste.
Det fanns heller ingen karta som pekade ut deras stigar. De gick där räven gick, där vinden svepte undan snön. Där kunde man än idag se märkliga stenar resta som i förbifarten, eller ett träd böjt utan storm. Någon måste ha gått där ofta, länge. Men när skogsrätterna ritades upp, och socknarna började mätas i jordebok och inte i berättelse, då var de redan borta. De hade inte skrivit sig in, men inte heller låtit sig skrivas ut.
Att de inte längre nämns i mantalslängderna efter 1800 gjorde ingen förvånad. "De behövde inte våra papper," sa Oscar en gång, "och våra papper behövde inte dem." Kanske var det så de ville ha det.
Men det hände ibland att någon i förbigående kallade ett särskilt lavklätt stenblock för "Henriks vila", eller en bäck i myren för "Anders stråk". Ingen kunde längre säga vem som döpt dem så — men namnen satt kvar, som frusna andetag i ortnamnen. De kunde inte avregistreras.
Och kanske är det så att berättelserna om jaurikhaat — de som går tyst — aldrig var till för att förklara vad de var, utan varför de inte längre fanns kvar. Kanske var det inte de som försvann, utan vi som steg undan.
Källa
Rulle Olausson, Erik Kuoksu, Emma Kiviniemi, Stig Dahlström. Birger Winsa.
Nedtecknat av B. Winsa: ordbok
Birger Winsa, Lars Lampinen.
Nedtecknat av Birger Winsa
Redigerad
2025-05-06
Piitime, Piitimä, Piitin, Piitimö, Piitaja
plats
namn
Svenska
Piteå
Finska
Piteå
Ordklass
egennamn
Platser
Tornionlaakso, Malmikentät
Exempel
Veikko Pahajoki: Ennen kuttuthiin Piteåta "pikku Koutokeinoksi". Sielä kävi ilmesesti paljon koutokeinolaisia kesälomala ja rakensivat tupiaki sinne. Piteåssa on lämpimät veet ja uimarannat niin ei ole kummakhaan ette meillä pohjosen ihmisillä on veto sinne.