Kompelusvaara, kerrassa vei korvat, lumheutti Kompelusvaara, kirkon kellon soivat korvissa että oikein lumheutti korvia, se tietää kuolheen sanomaa, yhtä kenestäki, se lyöpi molemphiin korfhiin jos se oo sukulainen tai muutee hyvin kaivattu, Kompelusvaara, jois korva soi, se tietää kuolheen sanomaa?jos oikein lumheuttaa se on kaivattu kuollut, vasempi vaimoa, oikea miestä
Stor sten, klippa nedanför Mestoskoski där ett lik hittades. En drunknad person hittades vid klippan som var bomfäste under flottningen. Betyder Liksten.
Sommarbegravningsplats, sydväst om Kainulasjärvi. En sandkulle där man begravde när man inte kunde föra liket till kyrkogården och kunde begrava i vigd jord. Man grävde upp kistan när man kunde färdas med häst eller båt till Tärendö kyrkogård. Sommarbegravningsplatser anses vara kusliga platser, enligt mängder med uppgifter i Nattavaara. Osaliga andar var precis dem som inte fått ro. Vila i frid säger man fortfarande så att själen får ro.
Källa
B.Winsa och älgjägare i Kainulasjärvi, 1985.
Nedtecknat av B. Winsa
Kainulasjärvi, neh noutajat, manalaiset, on painanheet yhtä vaikk on ollu kristittyki, ku sillä on olheet väkevät haltijat?kirfheelä tai suittemperilä lyöty pois painamasta
Övrigt
Västfi, noutaja s. liemannen; främst i nordfi och Sydsöterbotten (I Katvela k 4014, SMSA).
Om någon kröp under en likbräda skulle man bli synsk som äldre. Liktvättare var ofta synska. T ex Selma Keskitalo/Uusitalo i Kainulasjärvi. Hon var helt orädd och såg sånt som ingen annan såg. Även mitt på sommardagen.
Ruumishuone oli useasti ruumenhuone riihen takapuolela. Ruumis makkoili ruumilauvan päälä siihen asti ette tuli hyvä keli eli aika viä kirkonmaale. Välistä voi mennä montaki päivää. Ja kalman haiju alkoi tuntua.
följeväsen, ledsagar den avlidne till graven, osynliga luktväsen
Finska
kummitus
Ordklass
substantiv
Platser
Kainulasjärvi
Exempel
kalmak kuhisevat, kuhuväkit, kuhiaiset, ku ruumista saatethan, pienet, sen noutajat, kiehuvat sielä massa, survova
Övrigt
Bor framförallt i kyrkogårdar och kan följa med jorden i skorna till den avlidnes hem. Skorna bör rengöras efter besök på kyrkogård. Kan tynga ner liksläden så att hästen inte orkar dra. Man kan då tippa omkull släden och banka på den så att dessa försvinner. Dessa väsen, surrar och puttrar i jorden. Är små.
Harriet Pekkari: OM KALMA I FINSK FOLKTRO. I Parakka finns en ö som heter KALMASAARI, de dödas ö:
Finskans ord kalma har betydelsen död, lik eller eller grav, ibland också skadlig kraft som berövar människan livet. Kalma kunde smitta genom föremål som hade tillhört avlidna eller t.ex. vatten som den avlidne hade tvättats med. Likaså kunde man få kalma av begravningsplatser, skelett eller brädor som den avlidne hade legat på. Vesikalma kunde man få från en plats där någon hade drunknat. Särskilt fruktad var keskosen kalma dvs kalma som man kunde få från en plats där ett för tidigt fött barn hade begravts.
Den som hade smittats av kalma kunde bete sig sinnesförvirrat, eller nervöst. Ett varigt sår kunde vara ett tecken på att man hade drabbats. Kalma botades genom att den skickades tillbaka till de döda. I magiska formler representerades dödsriket av kyrkogården och myterna om Tuonela, Norden eller Underjorden. Därför botade man kalma genom att till exempel bada de sjuka i vatten som hade tagits från en bäck som rinner norrut eller mot solnedgången. Badvattnet bars sedan till kyrkogården. Andar, väsen som förknippades med döden kallades kalmafolket.
De framlidna förfäderna betraktades som närstående och respekterades men kalmafolket förnams som en obestämd och skrämmande rörelse på begravningsplatsen . I närheten av kalmafolket skulle man vara tyst och det var olämpligt att skratta eller springa på kyrkogården då störda eller förolämpade avlidna kunde bli förargade. Uppretat kalmafolk orsakade sjukdomar hos de som hade förolämpat dem.
En djärv trollkunnig kunde leja kalmafolk för sina egna behov genom att köpslå med anden som vaktade över begravningsplatsen. Detta var dock farligt då kalmafolket ibland kunde ta makten över sina värdar. Man trodde också att kalmafolket kunde vandra från kyrkogården för att hämta en dödssjuk människa till dödsriket Tuonela. Vanliga människor var oftast oförmögna att se denna dystra procession, men att den döende själv, trollkunniga och djur kunde förnimma den vandrande döden.
Källa
I Tuovinen, Harriet Pekkari.
Nedtecknat av Birger Winsa
östfi, joukhainen s 'svan', bara i nordfi, i Kalevala joukhainen 'spec person' (Ulla-Marja Rajavuori k 5953, SMSA). Enligt Markku Kurkkio i Väyänvartisten sanakirja flyger svanen framför begravningståget till kyrkogården.
Källa
Nedtecknat av Lampinen,, I. Tuovinen, Syrjänen, Itkonen, Anthoni, Liljeblad, Syrjänen, Airila,