Facebook: Min far träffade också på ett sällskap korta gråklädda tomtelika varelser i skogen.
Min far råkade placera en koja på deras mark och då flyttade dom..Dom kom upp ur jorden, bärandes på div saker och vandrade iväg. Dom var ca 10 st.
Platsen var väldig fin , inget sly eller annat växte där på stranden av en tjärn.
Men när dessa " tomtar flyttade började sly och annat breda ut sig.
Jag tror att hittar man öppningar i skogen med vacker mossa och fint runt i kring.
Då är det säkert hemvist åt dessa naturfolk.
Då ska man vara försiktig och inte förstöra eller lämna ngt skräp efter sig.
Birger Winsa: Min exhustru såg en grå liten tomte när hon var barn ute i Stockholms skärgård. En annan vuxen var på fest ute på en ö och gick ut för att göra sina behov. När hon satt nerhukad vid en buske såg hon en kvinna stirra på henne. När hon vände sig efter en stund vände sig bort och tittade åter var hon borta. Hon gick tillbaka till festen och berättade. Alla började skratta. Kvinnan var omtalad boende på ön och många hade sett henne. Kanske bara en osalig ande, och ingen tomte. Hemma säger man att man inte får bygga hus på stigar. Inte ens sova på stigar, hörde även jag under min barndom. Husen blir hemsökta. Haltiat ogillar att man förstör deras stigar.
Övrigt
Kans haltija. Birger Winsa: Jag är sannolikt den enda levande människa som träffat en same/människa som pratat med och sett en livs levande tomte. Den levande tomten utan navel som var Jenny Nyströms förebild finns i Tornedalen. Samerna levandegjorde via Nyström bilden av en tomte. Böndernas hustomtar är gråa men korta som äkta tomtar, som inte har navel, lärde mig min dotter. Lyft på skjortan om ni vill kolla på äkthet. 1985 intervjuade jag Sannan Jussa i Narken, Pajala som var född i en lavvo, kåta. Ni vet nog inte vad lavvo är. Det är ett tält, indianernas teepee. Han föddes i tältet mitt i skogen 1895. Han var från födseln nästan ett med naturen. Föga skillnad. Först i vuxen ålder började han bo stadigvarande i ett hus. Nomad till dess som bara kunde samiska och finska. 1985 berättade han för mig om sitt enda möte med äkta navellösa tomtar. En midsommarnatt väckte de honom i skogen när han sökte efter sina renar. Han sov vid en lägereld. Jussa/Johan var raijo, ansvarig för samebyns alla renar, Mestos sameby. Paret frågade vart stigen bär. Jussa berättade och frågade var hans renar är. De visste och berätta att de var vid en myr. De var ett par, en vacker ung kvinna och ung man (tonåringar) i röda kläder, ca 150 cm långa. Mycket trevliga, ödmjuka och snälla. I mitt språk meänkieli kallas de för haltia, liksom i samiska. De är även skogens och naturens väktare. De är snälla bara om du är snäll med naturen och följer dess regler. När Jussa såg mitt lite skeptiska leende blev han sur: - Tror du att jag som 90-åring som strax skall dö berättar sagor för dig. Jag berättar vad jag sett och hört. Du skall inte flina över mina erfarenheter! Jag ångrade djupt mitt skeptiska leende. Har ofta tänkt på vad naturmänniskan Jussa sett, erfarit med sina sinnen och hört. Jussa fann sina renar där tomtarna hade beskrivit! Sannan Jussa, Johan Elimä. Sanna kommer från mamman som hette Susanna Pingi. Sanna = Susanna. Enligt källa i Narken.
Källa
Meänkielen sanakirja. Lars Lampinen.
Nedtecknat av Birger Winsa
Kainulasjärvi: Karkean Albini oli tonttu monessa talossa. Ja hyvin monessa talossa Albini sai yhen ryypön. Ja viimi talossa tonttu alkoi välistä horjumhaan. Mutta kaikin lapset olit iloset eikä ymmärtänheet miksi tonttu horjui. Tontut piian heiluit sillä tavala, lapset uskoit, koska het olit juuri tonttuja. Ja vanheemat tykkäsit Tonttu Albinista.
Källa
Meänkielen sanakirja. Lars Lampinen.
Nedtecknat av Birger Winsa
Se oon Tapaninpäivä ja silloin pruukathaan kylästellä. Pankaa vaatheet pääle ja lähtekää sukulaisia, kaveria ja tuttuja kattomhaan.
Annandag jul. Det är det idag och då brukar man hälsa på hos varandra. Så klä på dig och gör ett besök hos släkt, vänner och bekanta., Kainulasjärvi den dagen kör man ikapp med ren eller häst från hus till hus (lek)
Övrigt
Anders Alapää: Tapaninpäivä (Annandag jul) var i Tornedalen dagen för "tapaninajelu" (staffanskörning). Man åkte med häst och släde och hälsade på släktingar i andra byar. Juldagen ansågs vara så helig att den tillbringades i stillhet hemmavid.
Mamma minns från 50-talet hur de många barnen från Vanhaa Vinsa och Adolfs fick åka släde över Narkaus till Petäjävaara. (Med Narkaus menas bäcken, inte byn, och Petäjävaara är det gamla folkliga namnet på Selkäjärvi.)
Tapaninajelu upphörde med bilismen, men jag minns att mormor, Vinsan Linda, ville att vi skulle komma till Kainulasjärvi och hälsa på på Tapaninpäivä.
Källa
I Tuovinen, Inga Britt Uusitalo, Anders Alapää.
Nedtecknat av Birger Winsa