Rissassa sanothaan olla aarehautoja jota haltiat valvovat. Loistavat välistä sinisellä valola. Kainulasjärvessä sanothaan ette kylän suuriiman männyn alla on aarehauta jonka Palo raukka hautas. Palo raukka oli saamelainen ja kylän ensimäisiä asukhaita. Täränössä on aarearkku Onttovaarassa.
Övrigt
Skattgraven bevakas av väktare. En eld lyster över skattgraven. Elden lyser bara ibland. Ett blåaktigt sken. Birger Winsa: Erik Älgdahl hette mannen i Diirivaara som hittat en aarehauta i Puolamaarova. Näverkistan fanns i en hålighet, en klippskreva. Men när han skulle dra ut den började hela berget skaka. Tomtarna blev förbannade. De är skogens väktare och stölder av deras egendom gör dem upprörda. Han kröp ut i panisk brådska rädd för att håligheten rasar samman, men fick bara kistans gavel med sig. Den visade han för mig 26 september 1985 när jag intervjuade honom och var smått skeptisk. Såvitt jag vet enda säkra beviset på att aarehauta existerar (finns bildbevis av näverkistans gavel). Nävret har sömmar. Man har sytt fast delarna. Handtaget var av trä. Läderband mellan handtag och näver. Jag frågade honom om han kunde visa mig platsen. Men det vägrade han. Han bodde på en kulle med god utsikt över Puolamaarova. Han hade kunnat leda mig med kikare och walkie talkie. Han sa att kistgaveln kostade honom hans hund som försvann från hemmet 2 dagar efter att han kom hem med kistsidan. Vad skall då inte hela kistan kosta honom. Jag sa att jag tar med den till Stockholm. Han skrattade rått och hånfullt åt sådana billiga tricks och sa att det är honom haltia kommer att jaga som bor här. En natt hade haltia försökt komma in genom skorstenen, men som tur var så hade Erik stängt spjället. De levde om i skorstenen, klapprade på spjället. Haltia kan inte komma in om det inte finns en öppning, lärde Älgdahl mig. Jämför rissa-aare, aarnivalkea. Västfi, aarnihauta s. mystisk eld i skog (SMS k 10). Se vidare i Manalaisitten kirja - Andarnas bok. www.meankielenforlaaki.se
Källa
Birger Winsa, Erik Älgdahl, Diirijärvi.
Nedtecknat av B. Winsa: ordbok
Nuortikon Mari ansågs ha tillsammans med sin piga Lotta tagit ihjäl ett stort antal människor i Nuortikon som råkade passera. Lotta lockade förbifarande till skogen, slog ihjäl dem med yxa och rånade dem. Även inköpta äldre och barn som köptes på auktion till lägsta pris avlivades efter att man fått betalt. De äldre avlivades genom att man stack en strumpsticka via armhålan till hjärtat, och la fett på ingångshålet så att det inte skulle synas. Därefter köpte man in nya seniorer och föräldralösa barn. Så talas i många byar runt Nattavaara, men med tillägget att hon aldrig tog ihjäl någon från Nattavaara. Tvärtom, en del fick ekonomiskt/materiellt stöd av henne. Tornedalens svar på Robin Hood. Detta lär ha pågått under senare delen av 1800-talet. Lotta berättade allt på sin dödsbädd. Lottas sista ord: Finns det långfil? Lotta hävdas var begravd under den första stenen utanför kyrkogårdsgrinden. Dvs utanför helig mark, vigd jord. Självmördare lades också i vissa församlingar utanför kyrkstaketet. Därför säger man vila i frid, om dem som fått vigd jord. Medan de övriga far omkring som osaliga andar och stör de levande.
Övrigt
Vanlig kommentar i Nattavaara med omnejd: Du är säkert släkt med Nuortikon Marja! Speciellt när någon beter sig på ett störigt sätt, enligt Torbjörn Ömalm i Satter. Nuortikon-Marja, eller Maria Andersdotter Labba som var hennes riktiga namn, finns omnämnd i otaliga muntliga historier. Anledningen till att vi ännu idag kan höra om henne i historierna är dock kanske inte så smickrande för hennes egen del.
Maria Andersdotter Labba föddes 1801-01-29 som dotter till skogssamen och nybyggaren i Purnu, Anders Andersson Labba och hans hustru Ingrid Jakobsdotter. Maria gifte sig 1828, då hon var 27 år gammal, med skogssamen och sedemera nybyggaren Nils Olsson Ruokok, född 1806-05-07 i Sjokksjokksbyn. Paret blev tillsammans nybyggare i Nuortikon och enligt uppgift var pörtet, som då var Nuortikons enda, stort och med väldiga golvtiljor. Det fanns tre rutade små fönster samt i ena hörnet en låg, öppen spis. I ett annat hörn stod en skåpsäng i två våningar samt en del andra möbler. Allt möblemang var gjort hemma på gården och målat i vackra färger.
Tillsammans fick paret tolv barn varav nio uppnådde vuxen ålder så man kan med god grund säga att det finns många levande ättlingar till henne idag. Maria blev änka 1859 och lämnades ensam med tre döttrar och en son som sedan dog 1862, 21 år gammal. De övriga barnen var redan så pass vuxna att de lämnat hemmet. Maria hade således ensam både en gård med djur att ta hand om, samt därtill en stor renhjord. Eftersom hon saknade manlig arbetskraft så brukade hon leja arbetsfolk från bland annat Nattavaara. Det sägs att hon var väldigt frikostig med sina arbetskarlar som varken saknade mat, dryck eller brännvin. Hon ska en gång ha anlitat Olli Öhman från Nattavaara som arbetskarl och som han visste om hennes frikostighet låtsades han då vara lite sjuk. Det tog inte många sekunder innan en sup stod till bjuds som medicin.
På den tiden då det ännu inte fanns åldringsvård så auktionerades dessa stackars själar ut genom en kommunal auktion. Den som begärde den minsta summan per år för att ta hand om åldringarna vann så auktionen. De fick därefter vackert följa med sin nya vårdare till sitt nya hem. Enligt den muntliga traditionen skall Marja genom åren ha ropat in otaliga gamlingar på detta sätt men de blev oftast inte långlivade i hennes händer. Historierna säger att hon tillsammans med sin piga vid namn Lotta efter en tid höll fast de gamla och därefter stack en strumpsticka genom armhålan och in till hjärtat. Eftersom summan betalades ut per år så blev det hela en ekonomisk vinst. Huruvida detta verkligen har skett finns inga som helst bevis på, och det kan naturligtvis vara så att allt bara var elakt prat. Enligt historien hade Marja trots att hon var änka det väldigt gott ställt med både en stor renhjord och nötkreatur hemma på gården. Att en ensam kvinna klarade sig bra kunde nog naturligtvis sticka ordentligt i ögonen på vissa under en tid då de flesta hade svårt att få mat på bordet och fullt med svältande barn hemma i stugan.
Trots det elaka pratet om henne så säger historien att Maria var mycket gästvänlig. Hennes gård låg på vägen mot Gällivare och alla som skulle dit från Nattavaara och övriga platser omkring hade vägen förbi Marjas pörte i Nuortikon. Till fots, skidor, bakom ren eller häst så stannade man till hos Marja och blev då bjuden på de förfriskningar som gården kunde erbjuda.
Maria Andersdotter Labba föddes 1801-01-29 som dotter till skogssamen och nybyggaren i Purnu, Anders Andersson Labba och hans hustru Ingrid Jakobsdotter. Maria gifte sig 1828, då hon var 27 år gammal, med skogssamen och sedemera nybyggaren Nils Olsson Ruokok, född 1806-05-07 i Sjokksjokksbyn. Paret blev tillsammans nybyggare i Nuortikon och enligt uppgift var pörtet, som då var Nuortikons enda, stort och med väldiga golvtiljor. Det fanns tre rutade små fönster samt i ena hörnet en låg, öppen spis. I ett annat hörn stod en skåpsäng i två våningar samt en del andra möbler. Allt möblemang var gjort hemma på gården och målat i vackra färger.
Huruvida historierna om henne är sanna eller inte kommer vi nog aldrig få reda på men hon verkar ha varit en udda kvinna som nog hade en hel del skinn på näsan. I en notis i tidningen Norrbottens Kuriren från år 1870 kan vi läsa följande om henne;
”Berygtadt mål afdömt. Lappnybyggare enkan Maria Andersdotter från Nuortikon i Gellivare socken, en 68 årsqwinna hwilken under en längre tid, så som det icke utan skäl förmodas, biträdd af mer eller mindre syndige rådgifware, emot Landskanslisten Dahl, använd alla intrigens wapen för att tillegna sig en honom (Dahl) tillhörig renhjord dömdes fredagen den 11 dennes till straffarbete under 1,5 års tid samt till förslust medborgeligt förtroende under en tid af 6 år. Denna process jemte många andra likartade tycktes wittna omen oförklarlig karaktlöshet lindrigast sagdt okunnighet, hwad beträffar edens betydelse.Den åldriga förbryterskan, om hwilkens hjelpsamhet motsägande rykten för öfrigt ha mycket godt att berätta, har intagits för undergående af ådömda straff. För att wara af lappbörd, ter hon särdeles intelligent ut, men f-n är ju också intelligent.”
Därtill skriver Samuli Paulaharju i sin bok ”Kiveliöitten Kansaa” eller dess svenska namn ”Ödebygdsfolk” om en händelse som Marja var inblandad i. Hon verkar också ha varit väl förtrogen med trollkonster eller snarare hur man skyddar sig mot dem;
”En annan stark nåjd var Halsus i Ripats, men hans underjordiska fick i alla fall inte bukt med Marja i Nuortikontu, som var en karsk lappgumma. Marja var på väg hemåt till Nuortikontu i sin släde när hon hörde dunder och dån bakom sig. Hon körde av vägen åt vänster och röt:
”Vägen är fri!”
Någonting brusade förbi, men det var ingenting som syntes. Gumman fortsatte sin väg – och nu mötte hon något som kom marken att darra. Marja kör igen av vägen till vänster och ryter:
”Vägen är fri!”
I en väldig väril kör det osynliga folket åter förbi. Nu får gumman brått hem, slänger släden omkull i farten, rusar in i pörtet bak lyckta dörrar och får fatt i sin stora bibel. Och strax dundrar det igen som om en väldig renhjord var i rörelse, någonting kör runt gården – det dönar i hela Nuortikontu. Och nu är det någon bak dörren, nu krafsar det någon på fönstret…Då ställer gumman bibeln framför sig, slår näven i bordet och ryter:
”Inte en tum närmare!”
Det brummar till, och så far dundret sin väg – snart hörs bara ett avlägset sus från Ripatshållet. Därborta får Halsus en besvärlig natt. De underjordiska ger sig nu på honom, och gubben får sitta i eldskydd hela långa natten.”
Marja avslutade sitt liv 1888-03-07 på gården hemma i Nuortikon och uppnådde en ålder av 87 år. En långt liv vid denna tid och historierna om hennes liv lever ännu kvar idag, vilket pekar på att denna kvinna var något utöver det vanliga. Hennes piga Lotta ska enligt den muntliga traditionen ha erkänt alla mord för prästen på sin dödsbädd och bett om förlåtelse för det hemska hon gjort. Huruvida det är sant eller ej vet vi inte. Enligt Paulaharjus sagesmän ska Marja ligga begravd under kyrkogolvet i Gällivare, förmultnad i sin renskinns-pesk och Marjas gamla rengärden ligger numera förmultnade i Nuortikonto ödebygder.
Den ökände "Ruosni" var Johan Erik Anundsson-Ruosne f. 1846. Han var son till Anund Andersson-Ruosne som i sin tur var son till ovannämnde A.A-Ruosne-Labba,Nuortikon Marias äldre bror. Tilläggsefternamnet Ruosne lär vara samiska och betyda "den som har häftigt humör"och ska ha getts av någon präst. Rune B.Samuelsson nämner i sin bok "Nybyggare i Sameland"att ovannämnda Anund dödades i ett knivslagsmål så det hände ruskiga saker om allt detta är sant. Bror Wennström, är källan, Se mer under ordet Manneraukanpalo
Om henne kan ni läsa i Manalaisitten kirja - Andarnas bok. www.meankielenforlaaki.se. Stora delar av denna text är ett rent citat från Tommy Rapps jättefina sida om Gällivares historia. Mer i https://lappmarken.wordpress.com
Källa
Nattavaarabor och folk i byarna runt omkring. Samt Tommy Rapp och Torbjörn Ömalm..
Nedtecknat av 2009-12-29 Birger Winsa
En helig sjö, dubbelbottnad sjö. Ibland hittar man gamla offerplatser i närhet av sjöar med detta namn. Exempelvis sjön med namnet Saivo sydväst om Vasaratunturi (Dundret). När man inte fick fisk kunde man säga att sjön, ån är sannolikt dubbelbottnad och att fisken gömt sig i mellanrummet. I Kainulasjärvi trodde man att det fanns dubbelbottnade åar, åtminstone delvis.
Enligt sägnen kom det tre ryssar till Gällivare under slutet av 1600-talet. De skall ha varit delar av en familj krigsfångar från Dalarna som blev fångar i Pietari, St Petersburg. Fadern var stor krigsherre, och detta hände under den stora ofredens tid. De hade tre barn som så småningom blev stora. Arbetade i en kvarn där det även fanns ryssar. En gammal ryss hade hört om deras flyktplaner och gav råd: Stanna och lek. Det fick de göra och vakten såg detta. De köpte mycket mat. Sov vid enbuskar sa ryssen, så att hundarna inte känner doften. De rymde från sin fångenskap i Petersburg. Kom över Karelen och Finland. Ville bo nära varann. Nataniel bosatte sig på en plats som han kallade Nattavaara. Olaus kallade sin plats för Ullatti. Och Hakon/Håkan kallades sin plats för Hakanen. Nataniels son var fruktansvärt anskrämlig, t o m hästarna var rädda för denne man. Denna berättelse hörde man i Nattavaara ännu under 1980-talet.
Allmänt förekommande över hela Nordkalotten. Ca 20-30 belägg från Gällivare och Pajala 1985-1987. Används även allmänt i taoismen, buddismen, kristendomen och av en rad konstnärer. Den som befriar sig från fruktan ser en annan värld. Fruktan förblindar, säger tidlös konst, religioner och bönders ordspråk. Byvisdom kallas detta och därför kallade Aristoteles nous = bondförnuftet som den högsta tankeformen. Där lågt är högt och högst är lågt finns den upphöjda visdomen. Men lågutbildade kan förstås inte analysera den egna visdomen eftersom de inte äger utbildning för detta. Men om man får utbildning så förlorar man nous, eller bondförnuftet. Bokstaven/bokstäver dödar anden sa Paulus, aposteln. Och då visar det sig att inte heller i den livsformen kan man analysera varför fruktan förblindar. Akademiker skrattar förstås nedlåtande åt bondförnuftet och är övertygade om att de också äger sunt förnuft. Detta är grunden för konflikten stadens katederlärda mot landsbygdens lågutbildade. Dagens althöger mot etablissemanget. Visst är det listigt?
Kompelusvaara: lyhemältä ajattelija ämmä, kamal ämmä, keitti kusiämpäristä kahvin ja maisto vasta nin tunsi, mutta sano että kahvit on tyyhriit, juon kyllä, ja niin joi. Parakka: lyhyt lahja se on heilä, juovatermiläisilä (huono järki).
Enligt Bror Wennström betyder ruosni den som har häftigt humör. Ett samiskt ord.
Övrigt
Ruosni kallades även en nybyggare som var same i Selkäjärvi-Petäjävaara. Se mer i Manneraukanpalo. Nutida/dåtida smeknamn för en nybyggare i Järämä-Satter vid namn Esias Thomasson från Narkaus (Narken). 1700-talet
Källa
Einar Ömalm 1924.
Nedtecknat av Torbjörn Ömalm, Birger Winsa
Kainulasjärvi: Täälä on ollu ilminoitiaki, nuot jokka olit juuri villinoitia. Lampala ja Vinsassa. Vinsa se pani Lampale pirut, vyölä ku olit nukkumassa. Se (piru) tuli. Lampa heräs? huusi: Tulep perkele sinä ku olet, äläkä muuttele! Ku se tuli karhun haamussa, se näki sen sauvupirtin ikkunasta. No se loihti väkeensä (suohjaan) ja meni porthaile ja tuli takasi. Vaimo kysy minkäs se meni? Navethaan meni. Aamula vaimo meni navethaan. Sielä oli härkä kuolemassa. Se meni sitte ja Lampa kävi mukhaan mettässä. Se oli jotaki luonolista ottanu puun parkkia ja niistä keitti veen. sSen ku anto häräle se varsin rapasti ku pillistä poikki navetan. Ja niin oli terve. Mutta sitte se pani Vinshaan takasi. Ja varsin alko lehmiltä ku saksila menemhän jalkoja poikki. Se armahti. Se ei pannuh hengen pääle. (Iiskon) äijäfaari se muisteli, ja oli se vähänen loihtari ittekki
Övrigt
Birger Winsa: Nåjden Vinsa bör ha varit min farfarsfar. Han var omnämnd även i Nattavaara under 1980-talet.
Enligt sägnen kom det tre ryssar till Gällivare under slutet av 1600-talet. De skall ha varit delar av en familj krigsfångar från Dalarna som blev fångar i Pietari, St Petersburg. Fadern var stor krigsherre, och detta hände under den stora ofredens tid. De hade tre barn som så småningom blev stora. Arbetade i en kvarn där det även fanns ryssar. En gammal ryss hade hört om deras flyktplaner och gav råd: Stanna och lek. Det fick de göra och vakten såg detta. De köpte mycket mat. Sov vid enbuskar sa ryssen, så att hundarna inte känner doften. De rymde från sin fångenskap i Petersburg. Kom över Karelen och Finland. Ville bo nära varann. Nataniel bosatte sig på en plats som han kallade Nattavaara. Olaus kallade sin plats för Ullatti. Och Hakon/Håkan kallades sin plats för Hakanen. Nataniels son var fruktansvärt anskrämlig, t o m hästarna var rädda för denne man. Denna berättelse hörde man i Nattavaara ännu under 1980-talet.
Vi möter för första gången Mickel Simonsson Ryss vid tinget på Jokkmokks marknad år 1692. Där ges han rätten till landet vid Nattavaara där han tydligen uppfört ett nybygge inom Sjokksjokksbyn i Lule Lappmark. Om denna ”Ryss-Mickel” florerar ett flertal sägner och jag tänkte att så gott det går försöka ge en rättvis bild om han och hans familj.
Nybyggaren Mickel Ryss sägs enligt den muntliga traditionen ha kommit hit från Karelen som ”Laukkaryssä” vilket var en sorts handelsresande som drog runt och sålde varor. Detta skulle förklara att det funnits en lada i Nattavaara benämnd ”Karjalan lato” och även en åker kallad ”Karjalan pelto”. Språkforskare sägs även ha funnit spår från Karelen i den finska som talades i byn. Hur det än ligger till så vet man med säkerhet inte så mycket om ursprunget för denna man annat än att han hittade en plats inom lappmarken där han med tiden skapade sig ett liv.
Mickel Simonsson Ryss var född omkring 1640 och dog hemma på gården i Nattavaara 1706, alltså 66 år gammal. Även fast han figurerade vid tinget ett flertal gånger så verkar han inte ha varit så vresig och stridslysten som många de andra finsktalande nybyggarna som kom samtidigt och efter honom in till lappmarken. Han verkar ha levt sitt liv ganska fridfullt och skött om sin gård ganska väl. Kort citat från Tommy Rapps fina hemsida. Mer om Mickel Ryss i https://lappmarken.wordpress.com/2013/04/03/nybyggarslakten-ryss-fran-nattavaara/ En annan källa skriver detta: Enligt alla släktforskningar jag läst hette Mickel Ryss pappa Igor Ivanoff. Mickel Ryss ska vara född nära sjön Onega i nuvarande ryska Karelen. Det finns många spår av karelska i gällivarefinskan speciellt runt Nattavaara/Kilvo. Många ord som har karelsk/östfinsk grund.
Källa
Tommy Rapp och nattavaarabor.
Nedtecknat av 2005-03-13 Birger Winsa
Två samer bodde i Moskojärvi på varsin sida av sjön. Blev avundsjuka av fisket i sjön. Den ena mördades. Huvudskelettet hittades i Pikkusaari. Mördaren flydde till Heikkamaanvuoma, Karkumasaari. Nivan maija blev kvar och Moskojärvi som by uppkom. Alla var samer ända till vägen kom.
Källa
J. Johansson, Moskojärvi. Bd 1435 1891.
Nedtecknat av Birger Winsa
Ullatti ligger på dialektgränsen mellan gällivarefinska och torneälvdalsfinska, i Gällivare kommun. I Ullatti säger man både net menthiin och net menit. Men även tyhä, tih och anant typiskt gällivarefinska.
Övrigt
Enligt sägnen kom det tre ryssar till Gällivare under slutet av 1600-talet. De skall ha varit delar av en familj krigsfångar från Dalarna som blev fångar i Pietari, St Petersburg. Fadern var stor krigsherre, och detta hände under den stora ofredens tid. De hade tre barn som så småningom blev stora. Arbetade i en kvarn där det även fanns ryssar. En gammal ryss hade hört om deras flyktplaner och gav råd: Stanna och lek. Det fick de göra och vakten såg detta. De köpte mycket mat. Sov vid enbuskar sa ryssen, så att hundarna inte känner doften. De rymde från sin fångenskap i Petersburg. Kom över Karelen och Finland. Ville bo nära varann. Nataniel bosatte sig på en plats som han kallade Nattavaara. Olaus kallade sin plats för Ullatti. Och Hakon/Håkan kallades sin plats för Hakanen. Nataniels son var fruktansvärt anskrämlig, t o m hästarna var rädda för denne man. Denna berättelse hörde man i Nattavaara ännu under 1980-talet. Finns ett släktnamn Uhlat som sannolikt har ngt att göra med Ullatti.
luonnonvartija, pieni kummitus punaisessa saamepuvussa
Ordklass
substantiv
Platser
Nattavaara, Nattavaara.
Exempel
Meän kieltä 1986: niin siihen jäävät haltiat. Niin sano entinen Sumppu Saara mulle.
Övrigt
3 dm lång, en gammal man i ansiktet, bar tofsmössa, var i samekläder, hade kall hand. Underjordiska små män, ca 1 m, fanns t ex i skogen. Röda kläder. Kan bo under ladugårdar och kan bli mycket arga om kon råkar urinera på deras köksbord. Renskötaren Sannan Jussa från Narken var född i en lavvo, sametält mitt i skogen under 1800-talet. Han var nästan ett med naturen. Han hade sett dem på midsommarnatten. Vackra ungdomar. Han pratade med dem och frågade om renar. De berättade var renarna fanns och frågade vart stigen bär. Jussa gav råd. Och fann dagen därpå renarna där som lovats. De är mycket snälla, vackra och trevliga, sa Jussa. Om man uppför sig väl med naturen. Naturens väktare. Man skall följa naturlagarna som väktarna bestämmer, t ex att aldrig sova på en stig, eller göra en eld. Inte göra sina behov där väktarna har sin bostad under t ex en gran. Ursprunget till Jenny Lindströms vykort av tomten. Haltia är originalet tomte. Min dotter hävdar som barn att äkta tomtar har ingen navel. Haltia motsvaras i svensk kultur av: Småfolk är små, ofta människoliknande väsen i sagor och folktro. Exempel är tomtar, dvärgar, di sma undar jordi (Astrid Lindgren), leprechauner, vättar, pysslingar och annat oknytt. Källa Wikipedia.
Källa
B. Winsa: ordbok, Pekka Nikupeteri.
Nedtecknat av Birger Winsa
Kainulasjärvi, även Mannenpalo förekommer. Kainulasjärvi: lappalainen varotti Jussapekkaa samasta kohtalosta ku hänelä ittelä oli ollu että Ruosni raukka sen myrkytti.
Övrigt
Enligt den folkliga traditionen dog en man vid namn Manne på denna plats. Han blev förgiftad i Petäjävaara där han arbetade som dräng, fick gift i kaffet eller maten som husbonden lär ha lagt i, och på hemvägen till Pajala dog han. Därav Manne-raukan-palo.Husbonden var omtalad för denna och liknande gärningar.Man blev uppmanad att undvika och dricka kaffe hos honom.Händelsen lär enligt traditionen ha skett någon gång under 1800-talet. Anders fullständiga namn var A.Andersson-Ruosne-Labba.Sonen Anund (1819-1877) var nybyggare i Pempelijärvi. Den ökände "Ruosni" var Johan Erik Anundsson-Ruosne f. 1846. Han var son till Anund Andersson-Ruosne som i sin tur var son till ovannämnde A.A-Ruosne-Labba,Nuortikon Marjas äldre bror. Tilläggsefternamnet Ruosne lär vara samiska och betyda "den som har häftigt humör"och ska ha getts av någon präst. Rune B.Samuelsson nämner i sin bok "Nybyggare i Sameland"att ovannämnda Anund dödades i ett knivslagsmål så det hände ruskiga saker om allt detta är sant. Bror Wennström, är källan,
Källa
Omtalad historia. Bror Wennström.
Nedtecknat av Birger Winsa
tummetott hamnar i en komage när denne äter hö och skriker, man försöker rädda den genom att slakta kon, men man tvingas slakta bägge korna inna man återifnner tummetott
I Puoltikasvaara fanns den största härskaren, en björn. Man kunde dock ej säga detta direkt. Björnen har haltians kraft och fick stöd av de andra gudarna.
Kittilä: Ei saa mennä methän, maahiainen suostuttaa ja viepi. Rovaniemi: Ne om maahiaistem polkuja. Stigliknande spår i skogen är gjorda av skogsrån, och på dessa fick man ej göra eld, man fick ej nattro.
Övrigt
Sama ku manalainen. Vertaa haltia. Suomen kirjakielessä ei ole vastaavia sanoja koska koko mytolookinen mailma puuttuu kirjakielen kulttuurista.
Två samer bodde i Moskojärvi på varsin sida av sjön. Blev avundsjuka av fisket i sjön. Den ena mördades. Huvudskelettet hittades i Pikkusaari. Mördaren flydde till Heikkamaanvuoma, Karkumasaari. Nivan maija blev kvar och Moskojärvi som by uppkom. Alla var samer ända till vägen kom.
Källa
J. Johansson, Moskojärvi. Bd 1435 1891.
Nedtecknat av Birger Winsa
Jämför Rupikallio. Klipphög nordost om Linkansaari i själva fallet. Är riven ca 1955. Samlade bröten. Roland Jatko: Mustakallio var nedanför Mestoslinkka. Den blev bortsprängd när man byggde stenpiren. Till Mustakallio tog sig bara Jussi och Väinö Mettävainio med båt för att fiska öring. Det gick att ro till den bara man kunde sätta båten så den skar genom strömmen. ”Kyllä se meni ko pani venheen oikehaan leikhoon”
Övrigt
Koordinater på Google maps: 7449091 833621
Källa
Elof Nordmark, Narken. Roland Jatko med studiegrupp i Narken..
Nedtecknat av Birger Winsa
Mestos Pekka bodde ensam med familj på berget Mestosvaara. Han var poet och synsk. Kunde lukta dödsvarsel och spå framtiden. Pekka blev uppmanad att inte dricka kaffe när han besökte Ruosni i Selkäjärvi och blev bjuden på dryck. Det kunde leda till döden. (Se mer i Manneraukanpalo.) Pekka hade många barn: Mestos Albe, Mestos Hermanni, Mestos Aake, Benjaami som hade sex fingrar, barnbarn t ex Tyko Lampa med flera. De äldsta barnen gick varje dag till skolan 1,5 kilometer i snö, regn och rusk. Inga gatulyktor längs skogsstigen. Huset blev ödegård under 1950-talet. Barnen blev i många fall torpare i Halme och Ruotkomaa. Mestos Pekka lär ha burit 114 kilo glasrutor på ryggen från byn Kainulasjärvi till berget, ca 1,5 kilometer. Han fick ta en paus under färden. Frans Vinsa var kontrollant. Han skulle få glasrutorna gratis om han bar bördan. Enligt kontrollanten Frans lär Pekka pruttat ofta i uppförsbackarna. Pekka fick rutorna.