En av Tornedalens största nåjder. Flög till himlen på sin sista resa. Fotavtrycket kvar på en klippa i Piilijärvis strand
Kulttuuri taustaa sanasta
2010-07-02 den 06:53 (B.Historier)
Efter sedan kristendomen kom till bygden kunde inte människan lämna sin hedniska tro utan vidare. Man litade på sina trollkarlar eller nåjder vid alla sorters sjukdomar hos människan och djuren. Samuli Paulaharju skriver i sin bok Ödebygdens folk, om dessa nåjder:
”De kunde sätta igång sjukdomar likaväl som han kunde stoppa dessa, han kunde mana fram varg, björn och ormar lika väl som han kunde tygla dessa. Han hade hela bygdens nyckel i sin hand med vilken han kunde styra allt, och han var mycket respekterat.
De hade sina egna leder där de for fram. De kunde fara genom luften i virvel vindar, vilka då sades vara” nåjdan puska ”. Enligt gammal folktro, om man såg en virvelvind som kom emot så skulle man sätta stål emellan sig och virvelvinden , då skulle den ta en omväg och inte skada dig.”
Men Piili Einari den stora nåjden i Piilijärvi hade sitt eget sätt att färdas. När de andra byborna redan på lördag for tillkyrkan i Jukkasjärvi på Anders mässan sa Piili Einari, nog är jag där när ni är framme. Först på morgonen Anders mäss dagen for han . han manade fram en varg från skogen och seglade på denna . Och i en stor snövirvel kom gubben sittande på en snöspade, framför församlingen. Och han for därifrån i en snövirvel så att man från snövirveln bara såg vargens brinnande ögon och gubbens tofsmössa.
I en snövirvel kunde Piilijärvi nåjden fara fram med en varg. Men i en luftvirvel kunde han kunde han sända iväg en stor martall till Lainio nåjdens notvarp, när de var oense om fiskevattnet. Och inte kunde Lainio nåjden göra någonting när han såg en stor martall komma på midsommardagens morgon, susande genom luften och skruvande i en cirkel och plumsa i Hotakanhauta, förstörande den bästa notvarpet.
Flygande for Piili Einari på den sista färden när tiden var inne. Han låg till kojs, ibland i flera dygn och då fick ingen röra vid honom, en gång lade han sig och manade sin gumma att inte röra vid honom, men gumman råkade röra vid honom med kvasten varvid gubben for upp och rusade till sjöstranden och från strand stenen for han upp i luften som en virvelvind for Piili Einari över sjön. Sedan dess sågs han inte till något mer. Endast på stranden syns ett fotavtryck på stenen. I Kukasjärvi finns vid en udde en sten som kallas Hukankivi som enligt sägen skulle vara den sten som nåjden hoppade ifrån, man ser ännu idag fotavtrycket. I Tervaskursu har man efteråt hittat människoben.
Han var lite av lappmarkens superhjälte, och dyker upp, ibland med sitt namn, och ibland bara som "Piilijärven noita" i närmast oräkneliga uppteckningar. Här en uppeckning ur Samuli Paulaharjus uppteckningar på SKS i Helsingfors (löpnummer 22853-22856):
Noitia Lainiossa, Piilijärvessä, ja Kangosessa ja Lovikassa
Väkeviä noitia oli ennen Lainiossa, Piilijärvessä ja Kangosessa.
Piilijärven noita ja Kangoasen noita olivvat keskustelhet. Piilijärven noita sanoi:
”Mie vien kellolehmän sinun tarhastasi.” Lainion noita sanoi: ”Et vie.” Pikkusen aikaa kun ovat puhunet siinä, näkevät kun kellolehmä nousi ilmahaan, kello vain kilisi, kun meni.
Taas Piilijärven noita sanoi, että hän panee semmoisen merkityksen Sangin hauthaan – se on julma kalapaikka – ettei saa siitä kukhaan kaloja. Tuli hirmunen tuuliaispää, meni iso aihki näverin kierrossa justhin siihen valtakalapaikhaan. Ei saateta siitä enää kalaa pyytää. -- Tuuliaispäässä on rietas.
+ + +
Lovikassa ja Kangosessa oli noijat. Vaimonen noita oli Kangosessa. Nousi yöllä ylös ja katosi. Mies kysyi kun tuli vaimo takaisin, missä oli ollut. Vastasi vaimo:
”Lensin Kirakanniemellä mukkasen.”
Vilussaan oli kun tuli. Oli käyny toisen nojan luona Lovikassa Kirakanniemellä.
+ + +
Piilijärven noita ajoi kerran Jukkasjärven kirkkoon: lumilapiossa istui ja hukka oli eessä. Lappalaiset, kun näit hukan tulevan sanoit: ”Nyt se tappaa meiltä porot.”
Ei ollutkaan hukkaa, ei paskaakaan siinä ollut, se oli rietas vain, jolla ajoi. Kyllä riettaalla voimaa on tehä mitäki.
+ + +
Piilijärven noita makasi lovessa. Sanoi vaimollen, että ei saa koskea häneen, kun hän on makaamassa lovessa. Mutta vaimo ei totellut vaan löi luualla. Silloin noita ryösys oven päälle ja lensi siitä ulos, potkasi kivheen rannassa ja kivessä on vieläkin noijan varphaan jäljet. Kivi lähti kulkumhan noijan perässä pitkin settä. Noita meni Tervasvaaran kursuun ja siellä se on viläkin.
Silmällään makasi noita, kun oli lovessa. Siinä hän teki noituutta, kun makasi. Ei kaikki noijat olleet lovinoitia, mutta Piilijärven noita makasi lovessa, se oli etevin noita. Ei toiset olleet lovessa.
Kertoi Johan Henrik Lasu, mökin äijä, 82 v.
Vittangi, Pohjois-Ruotsi 15. 7. 32.
Muist. Kirj. Jenny Paulaharju.
Jag får detta till något i stil med:
Nåjder i Lainio, Piilijärvi, Kangos och Lovikka
Mäktiga nåjder fanns förut i Lainio, Piilijärvi, och i Kangos.
Piilijärvinåjden och Kangosnåjden hade diskuterat. Piilijärvinåjden sa: ”Jag tar skällan från ditt hägn.” Lainionåjden sa: ”Inte tar du den!” En kort tid efter att de hade talat med varandra såg man hur skällkon steg upp i luften. Skällan pinglade när den gick.
Piilijärvinåjden sa vidare, att han skulle sätta ett sådant där märke i Sangisgraven – det är ett ställe med enormt mycket fisk – så att det inte skulle gå att få någon fisk där. Det kom en väldig virvelvind och gick som en navareborr går i en storfura just på det bästa fiskestället. Och inte kan man fånga fisk där mer. Virvelvinden var den onde.
+ + +
Det fanns nåjder i Lovikka och i Kangos. I Kangos fanns en kvinnlig nåjd. Hon gick upp på natten och försvann. När kvinnan kom tillbaka frågade mannen var hon hade varit. Då svarade kvinnan: ”Jag flög en sväng till Kirakanniemi.”
Hon frös när hon kom. Hon hade varit i den andra nåjdens hus på Kirakanniemi i Lovikka.
+ + +
Piilijärvinåjden hade en gång varit till Jukkasjärvi kyrka. Han satt i en snöspade och hade en varg som dragare. När samerna såg vargen komma sa de: ”Nu dödar han renarna för oss.”
Inte var det en varg, och inte var det någon skitsak heller, det var den onde själv som körde. Nog har den onde makt att göra vad han vill.
+ + +
Piilijärvinåjden låg i trans (?) Han sa till sin hustru att hon inte skulle röra honom när han låg i trans. Men hustrun lydde inte, utan slog honom med kvasten. Då rusade nåjden på dörren och flög ut därifrån och sparkade till stenen på stranden och än idag kan man se spår av nåjdens tår på stenen. Stenen och nåjden flöt iväg med strömmen. Nåjden kom till Tervasvaaras ravin, och där är han fortfarande.
Nåjden låg på mage när han var i trans, det var när han låg så som han trollade. Inte alla nåjder var trans-nåjder, men Piilijärvinåjden låg i trans. Han var den främste av nåjderna. De andra låg inte i trans.
Berättare: Johan Henrik Lasu, torpargubbe, 82 år.
Vittangi, Norra Sverige 15. 7. 32.
Skrivet ur minnet. Jenny Paulaharju.
Lähde
Muntliga berättelser i Skaulo och norra Gällivare. Inspelade under 1950-talet. Tore Aspebo, Skaulo, https://toreaspebo.wordpress.com/?s=nietsakan.
Tallennin Birger Winsa
Bergfors, Georg, 1921–22: ”Huutonimiä” och öknamn bland finnar och lappar i Norrbotten. I: Arkiv för norrländsk hembygdsforskning..
Tallennin Järämä-Satter
Elof Nordmark: Täränönlahti ligger c:a 200 m norr Linkanniska. Den hade en central del i båtresorna utför Linkkakosket, i alla fall före 1951. Sen har inte jag varit med. Forsen var så hård att en styrman måste nå viken annars skulle han få problem. Forsen var ju så hård att man inte kunde ro vissa bitar då kunde man sjunkit. I viken vände man och åkte baklänges (sauvomissa) alltså med stakar efter stranden (korvan nokkia) Ytteråran skulle ro efter tillsägelse till Solkalahti som vi narkenbor kallade. Egentligen för rauma slog så hårt mot stranden. På den tiden var det inte så många i Narken som ville styra nerför Linkkakoski. Suomen Oskari, Mettävainion Jussa, Taavolan Jussi och kanske någon fler.
Kulttuuri taustaa sanasta
Vik norr on Mestoslinkka fallet. Koordinater: 7449742 833320
Lähde
Elof Nordmark, Narken. Roland Jatko med studiegrupp i Narken..
Tallennin Birger Winsa